såhär i efterhand.

publicerat i Allmänt;
Jag tänker ofta på hur det var dagarna efter operationen. Jag trodde, naivt nog, att det skulle komma samtal från de närmsta med en liten, enkel fråga "behöver du något?". Det ringde inte, visst jag pratade med mina föräldrar men de erbjöd aldrig att komma förbi. Mina syskon ringde inte någonting. Jag kände mig vansinnigt ensam och jag behövde faktiskt hjälp. Liza kom förbi, med bra saker från apotek och choklad!

Jag bor på tredje våningen, har två katter och hade svårt att röra på mig. Jag låg de första dagarna i soffan och sängen med smärtor. När jag försökte komma upp i stående ställning kunde detta ta allt från tre till tio minuter. Jag hade mycket svårt att göra en enkel sak, som jag gör dagligen. Rensa kattlådan och ge katterna mat. Att fixa min egen mat ska vi inte ens tala om. Det var vansinnigt tungt.

Det var fruktansvärt tungt och det gör mig fortfarande ledsen när jag tänker på det. Så ensam och skör, jag klarade knappt av att gå på toaletten. Duscha var inte heller en barnlek, jag har badkar och var så fruktansvärt rädd för att halka.

Men jag får väl skylla mig själv, jag bad inte om att få stöttning eller hjälp. Jag vet inte ifall det kommit någon ifall jag frågade. Men för mig är det självklart att ställa upp för andra, men tydligen är det inte självklart för andra att ställa upp för mig.

Men jag ska inte vara bitter. Nej absolut inte vara bitter när jag är inne på dag fyra nu, fyra dagar och endast en enda tablett. Det är underbart. Ensam är stark, eller hur är det?



Nu ska jag och katterna snarka kudde tillsammans.

Kommentera inlägget här :