När man ser tillbaka på det som varit och ser på foton från den tiden kan man lätt känna vad man kände då. Även om det är oerhört avlägset idag så minns man glädjen, sorgen.. det går inte att ta bort. Jag undrar om det är något som andra ser också..? 
Umeå, 2009. Första dagen man kunde gå till jobbet utan jacka. Det var helg och helgen var likamed jobb, aldrig var man ledig. Men vad kände jag den dagen? Jag minns, i minsta lilla detalj.
Sitter i morgonrocken med håret ståendes rakt upp. Tröttheten äter upp mig inifrån, långsamt. Men vaken är jag, frukost rullar runt i magen och jag är redo att möta en ny dag med nya möjligheter.
Jag ska ut och springa idag, i skogarna runt om Ljung. Det var några år sedan jag var här och rörde på mig, men det ska nog gå bra. Hur mycket kan elljusspåret ha ändrat sen 2006 när de sett likadana ut sen jag gick på förskolan? precis min tanke.
I fredags kom pappa till Bergdalen och tillsammans fyllde vi bilen med kläder, kattprylar och mina rovdjur. Vi åkte sedan till Ljung för att installera oss. Ja främst katterna, jag känner ändå till huset i minsta illa detalj. Det har gått förvånandsvärt bra för katterna, pappas två utekatter har inte haft ihjäl mina små stadskatter. Mina fina i kanten och bortskämda kräk har inte heller bögat ur sig fullständigt. Det råder en rätt harmonisk stämning, bortsett från en del fräsande och morrande.
Igår flyttade vi ut alla möbler med hjälp av bror Johannes och vännerna Erik och Markus. Med "vi" räknar jag in mig själv, pappa och mamma (här får jag ångest, heter det "pappa och mamma" eller "mamma och pappa". Tar man något parti?). Nåväl, senare på eftermiddagen städade jag och mamma ur lägenheten fullständigt så det behövs inte göras idag som första planen var. Underbart :)
Så, nu är man här dådå. Mamma sov här inatt så ordningen kändes som normal. En mamma och en pappa under samma tak, precis som det ska vara. Tanken slog mig att säga "hörrni, ni har levt 30 år tillsammans och haft mycket tillsammans. Kan ni inte bara fortsätta leva resten av era liv tillsammans för att inte riskera att bli ensamma i resten av era liv?". Jag är rädd att det blir så nämligen. En ensam mamma och en ensam pappa. Det är inte normalt.
Att en annan är 27 år och ensam, med en vetskap om att jag kanske fortsätter att vara ensam, den slår mig ytterst sällan. Det är mitt eget liv och jag kan styra över mig själv. Andras liv kan jag inte trolla perfekta, det går inte.
Men nu bor jag i Ljung och det känns mycket bra.
Det spökar på mitt jobb. Ja du läste rätt, det spökar på mitt jobb.
Det är ju så att jag då sover på jobbet någon gång i veckan. Under 1,5 år har detta inte varit något problem, jag har jobbat natt på tidigare arbetsplatser, jag är således relativt bekväm vid att sova på arbetet. Ja, nu till grejen. Spökeriet.
För några veckor sedan vaknade jag av att lampan till hallen var tänd. Lägenheten man sover i är ett rum med en dörr som är blockerad av sängen, ovan denna dörr finns en glipa där lampljuset strålade in. Jag reagerade över detta men tänkte inte så mycket på det. När jag vaknade och skulle göra mig iordning var lampan ännu tänd och då undrade jag lite om varför den var tänd. Hade nattassistenten varit uppe och tänt? osannolikt. Varför skulle h*n det?
Så jobbade jag natten mellan måndag och tisdag. Jag släckte som vanligt ner i lägenheten, bortsett från fönsterlampan i allrummet, och la mig. Vid tretiden på natten vaknade jag av en DUNS och när jag slog upp ögonen såg jag att lampan lös in.
När jag kom ner vid sjutiden på morgonen till köket frågade jag nattassistenten ifall h*n varit uppe på natten. Såklart kom det ett nej. Så idag berättade jag om mina upplevelser för en kollega och svaret blev "äntligen någon mer som märkt det!".
Är det nu man ska vara rädd?
Spöket?
Jag minns då jag satt på en föreläsning vid Umeå universitet och stirrade tomt framför mig. Jag var otroligt trött och i det närmsta likgiltig kring det mesta som hände omkring mig. Föreläsaren var tråkig och jag hade under flera terminer lyssnat på hans snack om idrott och urval. Vansinnigt ointressant. Under pausen började ett par tjejer snacka om framtiden.
Tjej 1: Jag ska ha barn och hus innan jag är 25
Tjej 2: Det vill jag med ha.
Jag började då fundera över min egen situation, jag var då nyss fyllda 25 år.
Tjej 1: Och ha en utbildning och jobb, allra helst.
Tjej 2: Det är en fördel.
Någon vände sig mot tjejerna och frågade hur de hade tänkt få in allt detta då de var runt 21 år. De log då sina unga, naiva leenden och sa det finaste en människa kan säga..
- det ordnar sig.
Det ordnar sig. Det är en bra filosofi. Jag var då nybliven singel efter ett längre förhållande och kände väl att jag var rätt misslyckad. Men orden "det ordnar sig". Det var ju klockrent. För även om det nu inte gick att genomföra för de där tjejerna var deras inställning just av det rätta virket.
Idag är jag fullständigt nöjd med livet. Jag må vara några år äldre, fortfarande singel och inte ens ha ett litet yngel på kroken. Men jag har en utbildning, ett jobb, vänner, familj och mycket glädje i livet. Det är mer än vad många andra har.
Jag är född för det där med skrivandet. Jag påstår inte att jag är bra, jag är rätt medelmåttig. Däremot är skrivandet något jag omger mig mer dygnet runt och som stundtals upptar hela min verklighet och genomsyrar mitt liv. Fullständigt.
Jag får abstinens om jag inte sköter korten rätt. Det vill säga, jag får abstinens om jag inte får möjlighet att skriva.
Denna gång ska vi inte spåra ur, jag och mina fingrar.
På återseende,
Kärlek/
Josefin.