Ingen bra dag.

publicerat i Allmänt;
Tårar rinner och jag springer på toaletten hela tiden, trots att jag knappt druckit en droppe. Jag har lagt ihop saker, börjat att förstå. Det är nu som alla år av ångest börjar "lätta". Jag känner också en ilska av att läkare viftat bort en mening om och om igen, "Det känns som konstant mensvärk..".  

När jag talar om detta med andra är det som om ingen förstår. Klart de inte gör. Jag har aldrig känt mig såhär ensam som jag gör idag och jag vill knappt lägga mig för jag vet att det kommer att göra så ont.

Tårar, gråt. Allt som jag håller inne om dagarna, fasaden jag bygger upp. Jag smygäter smärtstillande och springer omkring. När jag väl kan vila somnar jag på stört. Jag vaknar, mår illa. När det är som värst kräks jag.

Jag har nog hamnat i någon form av livskris. Med saker jag inte förstår. Behandlingar, kronisk värk, smärtläkare, särskilt högriskskydd..

Om jag ändå, bara för en enda natt kunde sova. Inte behöva kissa två-tre gånger, inte vakna av smärta, inte behöva värma vetekudde, inte behöva ta tre tabletter. Om jag ändå slapp skiten för en enda dag.


Jag minns..

När jag var femton minns jag en natt då jag hade sån mensvärk att jag satt upp i sängen och grät. Jag minns hur intensiv smärtan var och obeskrivlig. Jag sov inte en enda minut den natten.

När jag var sjutton år låg jag och vred mig i timmar flera gånger i månaden.

Sedan fyra år har smärtan varit kronisk. Dock i skov, molande värk kronisk. Intensiv smärta i cirka två veckor i månaden.

Inga piller hjälper.

2012.

publicerat i Allmänt;
Ibland undrar jag ifall människor omkring mig tycker att jag lever ett meningslöst liv. I jämförelse med deras liv med pojkvän, sambo och familj. Jag är ändå 28 år och har inget av det. Jag har haft en period då jag trodde mig vilja ha förhållande igen, att jag var redo. Det visade sig dock vara fel. I dagsläget är jag fruktansvärt ointresserad av förhållanden och familjeliv. Men kan inte låta bli att undra, tycker andra att mitt liv är meningslöst och att de har det bättre än mig?

Jag vill så bra mycket hellre leva ett liv där jag endast fokuserar på en enda person, mig. Jag sitter och kollar på resor, att ta en längre resa ensam i vinter lockar så in i norden. Förra årets resa till Sicilien värmer mig ännu, och då var det bara för en vecka och inte speciellt långt bort. Denna gång tänker jag Asien och minst 2-3 veckor.

Jag vägrar sitta i min soffa om några år och tänka "jag skulle ha...". Jag har redan gått miste om så mycket i livet och upplevt så lite.

En karamell att suga på, helt klart.

Ett svar efter alla år.

publicerat i Allmänt;
Efter flera år smärta i mage/rygg har jag nu fått en diagnos ställd. Jag genomgick en operation i fredags, som gick bra men jag mådde inte så bra efteråt. Det är först idag som jag kunnat röra mig nästan helt normalt. Går långsamt och har svårt att böja mig, men annars känner jag mig betydligt bättre.

När läkaren sa diagnosen till mig kändes det som en extrem lättnad. Jag ringde runt till mina nära och kära, berättade och somnade sedan nöjd på kvällen. Idag har det börjat sjunka in och det känns inte lika bra. Jag är ledsen. Ledsen och rädd. En sjukdom som är kronisk och som ger mig smärtor jag inte vill att min värsta ovän ska få dras med - hela tiden. Jag ska dessutom sättas på en behandling som sätter mig i klimakteriet, tillfälligt förvisso.

Jag kommer aldrig att bli frisk. Aldrig någonsin och just nu vill jag faktiskt bara sörja detta lite tror jag. Och gråta. Och Gud.. känner mig så fruktansvärt ensam i allt detta.

Endometrios heter sjukdomen förresten. Ofarlig, men smärtsam.

Ett minne.

publicerat i Allmänt;



En exakt likadan har jag. Jag trodde som att den var försvunnen, men idag fann jag den i en låda jag inte hunnit packa upp efter flytten. Jag satte den framför mig och stirrade på den och undrade varför den ens fått vara i min närhet, efter allting.

Då jag fick den symboliserade den en stark kärlek, en kärlek jag inte trodde mig kunna leva utan. Det kunde jag och det fick jag lära mig mindre än en månad efter att nallarna i soffan damp ner i brevlådan tillsammans med ett brev och choklad.

Nu fann jag alltså nallarna på nytt. Det var så längesen jag mindes.

Hur mycket man än tror man har raderat är det alltid något i ens hem som kommer från den tiden. Som vinglasen, som filten, som kudden, som katten.

Om du ändå kunde säga förlåt för det hade varit så skönt att inte behöva hata dig.