Jag har svårt att ta in att hon inte längre finns hos oss. Jag vet att hon är död, men jag vill inte ta in det ordentligt och framförallt vill jag inte sörja.
Jag minns dagarna efter hennes död och hur jag låg i sängen och tänkte på henne. Plötsligt hörde jag henne skratta. Jag minns hur jag slog upp mina ögon och såg omkring mig i det mörka rummet och jag försökte höra skrattet igen. Men det gick inte. Jag blundade igen, försökte, men utan resultat. Skrattet var borta.
Det närmar sig min födelsedag och julafton. Första gången som hon inte är här och det gör så ont att tänka på det. Jag önskar så att hon kan komma tillbaka, så innerligt önskar jag det.
När jag öppnar denna dörr kommer alltid tårarna och jag känner hur intensivt ont det gör att sörja. Just därför försöker jag att inte göra det.
Och rubriken. När pappa ringde och berättade att hon fått en massiv hjärnblödning lyssnade jag på Ted Gärdestad och just då jag tryckte på svaraknappen sjöng Ted:
Jag vill ha en egen måne som jag kan åka till
Där jag kan glömma att du lämnat mig
Jag kan sitta på min måne
Och göra vad jag vill
Där stannar jag tills allting ordnat sig
Där jag kan glömma att du lämnat mig
Jag kan sitta på min måne
Och göra vad jag vill
Där stannar jag tills allting ordnat sig
Saknaden är stor.
Förstår precis vilken saknad du menar.... Ibland kan jag tänka på nån av mina nära och sakna dem nått så vansinnigt att man nästan kan känna närvaron. Det bästa i sorgen är att de alltid är oss nära, i hjärtat. Det tänker alltid jag på! :) Sen sitter de säkert på ett moln där uppe, dinglar med benen och kollar ner på oss att vi har det bra. Tror du inte också det? kram