Oj. Inatt är det den natten. Natten då jag svimmade, spydde, grät, skrek. Inatt är den natten som jag tittade på klockan och svor över att den aldrig blev åtta på morgonen så jag kunde ringa upp till gyn. Inatt är det sju månader sedan som jag låg där.
I min journal för sju månader sedan står det följande:
"Har nu konstant molande värk lågt i buken med utstrålning ner i benen och bak i ryggen. Det har även tillkommit samlagssmärtor. Är väldigt trött och besvärad av detta. Får vara hemma nästan en dag i veckan pga detta från jobbet. Inatt knappt sovit alls och haft väldigt ont. Patientens allmäntillstånd, ledsen och trött. Gråter under samtalet då hon tycker att det är så jobbigt. Bedömer med dr X som rekommenderar att patient uppsätts för diagnosisk laparskopi för att utesluta endometrios"
Detta var ingen självklarhet då jag i juli 2011 besökte sjukhuset, även detta akut, och det står där i journalen:
"Har ej smärta vid samlag. Således ingen misstanke om endometrios"
Jag vet inte, det rivs upp många känslor inom mig när jag läser journalen och det rivs upp mycket känslor inom mig om jag ser tillbaka sju månader.
Vem var jag då? Vad kände jag?
Aldrig i hela mitt liv att jag den 14 mars 2012 kunde föreställa mig att jag två dagar senare skulle ligga på operationsbordet och få svar på varför jag haft så ont under så många år.
Sju månader. Det är rätt lång tid, men ändå så kort. Jag har haft sjukdomen i så många år men bara haft diagnosen i sju månader.
En film på det. Kolla även in DENNA SIDA.