En vanlig blogg om en vanlig tjej

Åter i bingen, min binge. Eller rättaresagt gästbingen hemma hos pappa. Gästrummet är mitt gamla rum. Jag fick rummet när jag var runt 12-13 år och bodde här tills jag gick sista året på högstadiet. Det är det största sovrummet på nedervåningen och det rymde på min tid en 120 säng, en bäddsoffa, en tv och ett soffbord. Idag kan jag inte förstå hur det ens fick plats. Så stort är inte rummet. Idag står det en 180 säng och fyller upp mer än väl.

Lyssnar på Celine Dion, det gjorde jag även då jag bodde här som ung. Det var mycket Celine Dion och Mariah Carey. Jag minns att pappa en gång sa att jag sjöng förjävligt. Det har förstört Hero rätt mycket. Men idag förstår jag varför han sa det, annars hade jag kanske varit en av alla de pinsamma själarna på Idol.. min pappas ärlighet räddade mig från att förstöra mitt liv. Men att sjunga, det älskar jag ännu. I smyg.

Tänk vad detta hem rymmer, vilka minnen. Bra som dåliga. Tänk så mycket glädje och sorg som snurrat omkring. Jag minns hur jag julafton 2010 sa att det var så fint, trots att lillebror var i Afghanistan och inget riktigt kändes lika bra. Saknade honom oändligt mycket. Bara dryga tre veckorna senare stack min mamma, och efter att hon stuckit har minnet av julafton 2010 bara känts pissig. Hon hade då skrivit kontrakt på ett nytt hem, höll tyst och bara stack. Ofattbart. Den sorgen är nog tyngst. Den största glädjen är Ossians födelse. Och att bror återvände levande.

Det finns en Gud, trots allt.

Det tänker jag på när jag sitter här. Så mycket man gått igenom, och jag tänker på hur skört livet är.



Aningen felvänd bild. Nu är det svarta håret ett minne blott, likaså luggen.
Det var en superlycklig dag i somras, för då kom bror hem från Afghanistan
.. för gott. I ett mycket varmt Stöckhölm.