En dag i maj.

publicerat i Allmänt;

Idag träffade jag en fin vän från förr. Vi bor i samma område, faktiskt på samma gård. Först satt vi ute i gräset och pratade samtidigt som Texas fick känna på friheten i ett koppel.

 

Sen gick vi hem till honom. Hans etta som han delar med sin fru är rysligt fin så jag fick nästan ett sug på att be om ett byte. Men när jag kom hem till mig efter fikat kände jag en glädje i att ha min lägenhet som jag tycker så mycket om.

Jag la mig på soffan en sväng, kröp ner under en liten filt och tvärsomnade. Jag vaknade av att mobilen ringde och att Erik var utanför. Vi hade bestämt att vi skulle köpa lite thai och slappa hemmavid. Sagt och gjort.



Det var inte lite gott med kycklingspett med jordnötssås, inte heller var det illa pinkat med iskall hallonsoda. Jag som så sällan dricker läsk har hävt i mig mer eller mindre en hel flaska. Sockerkick någon..?

Efter maten gick vi ut, det behövdes rastas lite. Sträcka på benen så vi inte skulle somna av matkoman. Passade på att ta med Texas ut igen. Är det något jag ska lyckas med så är det bannemej att få honom att kunna gå i koppel. Tredje gången idag som han testade.. och måste säga att det ändå går rätt bra. Bortsett från att selen satt så tajt att han höll på att kvävas då vi sprungit på en gräsmatta.



Nu ligger jag i soffan, snart redo för att göra mig klar inför natten. Ska jobba ett långpass imorgon, 8-21, så måste vara i form. Lyssnar på lite musik, skriver lite och funderar. Känner in allt och försöker att landa i det mest orättvisa som finns i mitt liv för stunden. Smärtan som aldrig vill försvinna.

Det sägs att det går över.

publicerat i Allmänt;
I söndags gjorde jag ett glädjeskutt till Den svenska björnstammen och deras väldigt sköna låt svalkar vinden. När jag såg mig i spegeln snurrade jag runt och så smällde det till och på ett ögonblick kom smärtan tillbaka. Jag kröp ner i sängen och tårarna steg i mina ögon. Det kändes på ingen tid alls som om det var mer än orättvist. Jag hade ju haft det så bra, varför kunde det inte fortsätta så också. Jävla, jävla skit.

Natten som gick var inte alls så spännande. Tog citodon, värmde min värmekudde efter några dagars paus från varandra och la mig i sängen. Så där låg jag, efter en stund somnade jag.

På min rast grät jag, det var så bittert inom mig och smärtan steg. Återigen kändes det som om det var något som satt i min rygg och skavde. När jag kom hem idag på morgonen blev det ett bad, sen kröp jag ner i soffan och sov i flera timmar. Vaknade groggy och trodde aldrig att jag skulle klara av dagen. Men jag lagade middag och gick sedan en långpromenad med fina vännen Kickan i det fantastiska vädret. Nu är jag placerad i soffan med värmekudden och försöker andas ut.

Den här jävla skiten ska inte förstöra ett piss. Jag ska inte stanna hemma från jobb, jag ska inte undvika vänner, jag ska inte vara hemma istället för att gå ut. Nej nu ska jag fan spotta den jävla sjukdomen rakt i sitt fula ansikte. Fan, fan ta dig..

.. men samtidigt är jag så ledsen. För jag är svag.

Söndag.

publicerat i Allmänt;
Det har varit en kalasig helg. I fredags var jag och klippte till en mycket saknad lugg på favorithaket Nikita Hair i Knalleland. Fina Kickan hakade på och klippte även hon en lugg så nu har jag en vän som ser ut som snygga Loreen. Efter frisören blev det att dra till Jonas som hade lite födelsedagsfirande. Min första tanke var att åka hem tidigt, men det blev så att jag var den som åkte hem sist. I princip. Det var mycket trevligt i alla fall.

Igår, lördag, sov jag ut större delen av eftermiddagen. Gick upp i lagom tid för att hinna äta något och göra mig iordning innan tjejerna skulle komma. När de fina flickorna kom snackades det innan vi drog ner på stan för att äta lite grekiskt. Kvällen avslutades på ett svettigt dansgolv tillsammans med Kickan och Ida. Idag känner jag någon form av träningsvärk.

Så.. idag har jag haft det riktigt bra. Var nere på Nikita igen och färgade håret mitt. Oj så jag längtat efter detta! nu när jag ser mig i spegeln ser jag återigen den där tjejen jag tycker om att vara. Det har varit en lång period med ilska över att behöva se sig själv. Men nu äntligen, nu är jag här igen.

Natt.

publicerat i Allmänt;



Jag sträcker ut mina vingar och allt blir bra
Du måste veta att allt blir bra

"Jag är inte rädd för mörkret"

publicerat i Allmänt;
Som jag längtat, har jobbat och inte kunnat sätta mig framför datorn för att lyssna. Men nu finns det lite mer möjlighet till detta. Kent har släppt sitt nya album och jag sitter här och smålyssnar mellan tvättningarna. Än så länge så låter det bra, eller så handlar det om att jag länge inbillat mig att det ska vara bra och att det således blir det - tillfälligt.

Magen mår bra idag, vilket jag är glad och tacksam över. Vaknade natten till igår av att det började krampa och att jag svettades som en gris. Men det har aldrig blivit mer än så. Mer än att magen idag är i obalans.

De senaste dagarna har jag varit så sanslöst sugen på att skaffa mig en katt till. Jag vill så gärna ha en liten kattunge att mysa med och ta hand om. Men jag är så väl medveten om att de två jag har kräver all min energi när jag är hemma. Gizmo kräver att ligga tätt intill och Texas är inte lugn en sekund. Dessutom är Texas mycket svartsjuk..

Men vem kan motså detta..



Texas som liten plutt..



Lilla Lillan-Mini, som "komiskt" nog aldrig blev mer än just mini.
När hon dog, ett år gammal, vägde hon inte ens två kilo. Mini.

såhär i efterhand.

publicerat i Allmänt;
Jag tänker ofta på hur det var dagarna efter operationen. Jag trodde, naivt nog, att det skulle komma samtal från de närmsta med en liten, enkel fråga "behöver du något?". Det ringde inte, visst jag pratade med mina föräldrar men de erbjöd aldrig att komma förbi. Mina syskon ringde inte någonting. Jag kände mig vansinnigt ensam och jag behövde faktiskt hjälp. Liza kom förbi, med bra saker från apotek och choklad!

Jag bor på tredje våningen, har två katter och hade svårt att röra på mig. Jag låg de första dagarna i soffan och sängen med smärtor. När jag försökte komma upp i stående ställning kunde detta ta allt från tre till tio minuter. Jag hade mycket svårt att göra en enkel sak, som jag gör dagligen. Rensa kattlådan och ge katterna mat. Att fixa min egen mat ska vi inte ens tala om. Det var vansinnigt tungt.

Det var fruktansvärt tungt och det gör mig fortfarande ledsen när jag tänker på det. Så ensam och skör, jag klarade knappt av att gå på toaletten. Duscha var inte heller en barnlek, jag har badkar och var så fruktansvärt rädd för att halka.

Men jag får väl skylla mig själv, jag bad inte om att få stöttning eller hjälp. Jag vet inte ifall det kommit någon ifall jag frågade. Men för mig är det självklart att ställa upp för andra, men tydligen är det inte självklart för andra att ställa upp för mig.

Men jag ska inte vara bitter. Nej absolut inte vara bitter när jag är inne på dag fyra nu, fyra dagar och endast en enda tablett. Det är underbart. Ensam är stark, eller hur är det?



Nu ska jag och katterna snarka kudde tillsammans.

Behandling påbörjad.

publicerat i Allmänt;

Idag är det tre dagar som varit bra på smärtskalan. Jag har inte varit smärtfri men jag har kunnat stå ut och låtit bli att äta mediciner. Igår tog jag en tablett citodon, men det berodde på kramperna och att jag kände att det var där och grodde. Skulle dessutom jobba ett pass på nio timmar och vägrade att ha ont då. Men annars har det varit tre helt fantastiska dagar som är svåra att förklara. Endast de som vet kan nog förstå.

I fredags påbörjade jag i alla fall behandlingen. Jag var i onsdags naiv och trodde att medicinen gick att hämta ut "när som". Vilket inte stämde så apoteket fick beställa hem. Så i fredags knallade jag upp till E81 på SÄS och bad om hjälp, en snäll sköterska visade mig hur man gjorde och stack mig i magen. Sen gick jag hem.



Nu när sprutan är tagen undrar jag lite om och när jag känner av det. Jag har inget att referera till och är helt ny på området. Läkarens förhoppning är att behandlingen ska göra mig smärtfri, vilket jag hoppas och önskar också. Men man vet ju inte hur det blir med det.

Nu när jag haft tre bra dagar har jag planerat mycket. I veckan blir det jobb. På fredag möter jag upp fina vännen Erika hos frisören och sen går jag nyklippt över till Jonas som fyller år. På lördagen är det tjejkväll med middag och vin. Söndagen, kanske blir det träff med andra endotjejer. Men det är tveksamt då det inte var så många som tackat ja. Men hoppas!

Rädslan att mina inplanerade dagar inte blir så bra som jag hoppas på finns alltid där. Det blir lite som ett handikapp, att aldrig kunna slappna av och hoppas. Denna jävla sjukdom finns överallt, hela tiden, och överraskar en när man minst anar det. Kommer och hälsar på med sin jävla smärta och skit.

Sjukdomen sätter minst sagt käppar i hjulet på en tjej som inget hellre vill än att skratta, dejta och se mer av livet. Jag är något trött på mediciner och värmekuddar.

Håller tummarna för enanton!

 

Vill ha kärlek.

publicerat i Allmänt;
Jag önskade så att jag hade någon att dela mitt liv med. Någon som kunde skratta tillsammans med mig, någon att planera dagar med, någon att krypa upp i famnen på och någon att krama tills man somnar. Det är så otroligt tråkigt att vara ensam ibland. Faktiskt är jag den enda singeln i vänskapskretsen, alla andra är så lyckliga. Nåväl, nu är jag inte direkt olycklig. Men jag saknar någon vid min sida.

Ikväll landade jag på Landvetter efter en vecka uppe i Umeå. Pappa kom och hämtade mig, sen åkte vi hem till honom. Imorgon följer jag och katterna med tillbaka till Borås och lägenheten. Hemma ska det tas ett långt, varmt bad och sen ska jag krypa ner i soffan under en filt.

Jag hade en bra vecka i Umeå, på smärtskalan. Det var först i lördags som det började dala igen. Efter tre dagar i ett slags viloläge. Jag vaknade upp med kramper i magen, nästan som man hade fått magsjuka. Sen på kvällen föll humör samtidigt som smärtan steg. Så kom söndagskvällen och det sa som "pang". Citodon och värmedyna, vilket resulterade i att jag kände mig fullständigt slutkörd idag när jag vaknade. Det var som om någon brutalt hade misshandlat mig, sparkat mig i magen upprepade gånger. Skulle egentligen jobba dygnet imorgon, men det går inte. Jag måste vila och låta magen få någon form av ro. Det är nu mensvärk, då jag ska ha mens vilken dag som helst. Då det gått tre dagar efter "ankomsten" ska jag ta första sprutan. Sen ska jag hamna i klimakteriet under ett halvår. Sen får vi se hur endometriosen håller sig.

Annars var det en toppenvecka i norr. Träffade fina vänner, mös, åt god mat, drack lite alkohol, socialiserade mig och lyckades till och med dansa i en timme. Träffade på Fredrik och Filip på Olles och Idol-Ola på Schlager. Så kändisar fanns det ;-P minus var armbågen rakt över ärret. AJ.

Nu ska jag sträcka ut mina ben i väntan på att tvättmaskin nummer tre ska bli klar. Passade som på att tvätta.. när man ändå var hemma hos pappa. För sova går inte, herregud nej.

Kram!

Skratta ni..

publicerat i Allmänt;
.. men detta är faktiskt en av mina absoluta favoritlåtar i alla kategorier. Måhända att det är lite nördigt men det är en skön låt som jag tycker om att sjunga till :)



Idag är det torsdag. Härligt värre, snart helg. Ska förvisso jobba hela helgen men det ska bli riktigt roligt. Det är ju påskfirande och jag ska på cirkus. Går av passet klockan 9 på påskaftons morgon så lördagen kommer att spenderas med föräldrar. Vi ska äta påskmat och ta det lugnt hemma hos mig. Sen börjar jag jobba på söndag igen.

Imorses missade jag ett samtal från dolt nummer. Ringde upp till jobbet, som ringer från dolt, det visade sig att det var som jag trodde. Läkaren hade ringt dit. Men kollegan i telefonen sa att hon bröt sekretess genom att säga att jag kom mer smärtlindrad till jobbet igår, läkaren i sin tur bröt då också sekretssen och sa att jag skulle få hjälp med medicinering. Snurrigt! men på tisdag ska läkaren ringa upp igen. Då ska jag vakta telefonen, noga.

På tisdag flyger jag dessutom till Umeå.

Tisdag.

publicerat i Allmänt;

Plågsamma nätter har vi alla varit med om, jag hade en inatt. Ogha, ett tag gav jag nästan upp och tänkte att det vore lika bra att se på tv eller något. Låg och såg på klockan, tick tack, att den aldrig blev åttanollnoll så jag kunde ringa upp till gyn.

Så kom det magiska klockslaget och inte helt otippat var jag först i kön ;) trevlig sköterska i luren som läste igenom journalen och sa "ja" , "hmm" och "är smärtan intensivare efter operationen, blöder du fortfarande?". Ja på båda frågorna. Hon började prata på om behandling och om högre smärtlindring. Eftersom jag inte är i behov av undersökning så ska antingen läkaren som opererade mig (i mån av tid) eller en annan läkare ringa under dagen.

Så nu äts det frukost bestående av vattenmelon. Lyssnar på Kents senaste låt 999 och solen skiner in genom mitt köksfönster. Jag ska snart påbörja lunchen, får bli köttbullar och potatis idag. Enkelt och lagom svensson. Sen blir det att ta en promenad till jobbet, jobbar 14-21 idag. Få se hur pigg man är efter bara någon timmes sömn inatt.

Om en vecka flyger jag förresten upp till Umeå, ska stanna där i sex dagar. Det blev inte tåg denna gången, att resa med tåg från Herrljunga till Umeå är lite som att drabbas av jetlag. Man sover inte på hela natten och när man kommer fram till Umeå somnar man vid 10-tiden för att sedan vakna sent på eftermiddagen. Sen är det kört att vända tillbaka dygnet eftersom man ska ta tåget söderut snart igen. Så flyg, det får kosta lite extra helt enkelt.

Det ska bli riktigt trevligt och skönt. Träffa fina människor, slippa kraven och stressen. Jag är i verkligt behov av att landa i en miljö jag känner till med ändå som är som ett andrum. Ska dessutom bli skönt med semester en vecka, för även om jag varit sjukskriven större delen av mars så är jag långt ifrån utvilad.



Umeå, sommaren 2008.

Min berättelse (mycket för att själv minnas och för att delge)

publicerat i Allmänt;

Veckorna innan

I februari 2012 besökte jag vårdcentralen efter en natt med plågsamma smärtor. Fick tid samma dag och cyklade ner. Det regnade ute och var kallt om händerna. Läkaren frågade om jag följer någon diet, svaret blev nej. Jag fick visa var smärtorna sitter och jag visade vid livmoder, äggstockar och ländryggen. Jag sa att smärtorna strålade ner i benen och att inga piller hjälper. Läkaren klämde på magen och sa "hmm konstigt, har du funderat över endometrios?" jag såg upp och svarade "Ja". Sedan sa hon "Jag skickar en remiss så du kan göra en koloskopi och undertiden undviker du helt mjölkprodukter". Jag förstod ingenting och åkte hem.

En vecka senare, fortfarande med starka smärtor, fick jag hem ett brev från SÄS (södra älvsborgs sjukhus). I brevet stod det att jag redan fått alla undersökningar och att det inte finns någon förklaring till de smärtor jag har därför blev det ingen koloskopi. Jag minns hur jag rev sönder pappret, skrek och grät. Jag blev så sorgsen och tänkte "nej fan heller". Sen ringde jag gynmottagningen på SÄS för jag visste att mina besvär var av karaktär som är till gyn. I telefon fick jag en tid till 15 mars klockan 08:15. Då till en läkare jag träffade sommaren 2011 med samma besvär, henne tyckte jag dock inte om då det kändes som om jag inte togs på allvar.

Natten mellan 13 och 14 mars vaknade jag vid 2-tiden. Undrade först vad det handlade om sen kom den, smärtan. Den var så intensiv att jag vid två tillfällen svimmade. Jag vred mig i sängen, jag ringde sjukvårdsupplysning, jag skrek, grät och fick panik. Klockan 4 blev det akut och nära att ambulans kallades. Jag stod dock ut, kräktes lite och lyckades sova lite. Klockan 8 ringde jag gyn och fick en akuttid. En kollega kom och körde mig dit.

Väl i väntrummet svalde jag spy vid några tillfällen. När jag kallades gick jag med vingliga ben, fick ta stöd av väggen. I handen höll jag ett papper med alla mina problem sedan många år tillbaka. Jag hann inte mer än sätta mig i läkarens rum och han sa "du ser inte ut som att må bra" innan jag började gråta. Tårarna ville inte sluta rinna. Under samtalet läste han upp min journal och jag fick kommentera allt. Mycket stämde, men en del var helt fel. Vid undersökninge skrek jag vid minsta lilla berörning, speciellt på höger sida. Ytterligare en läkare kom och så sa han (läkare nr 2) "har du planerat barn? för om du har endometrios kan man bli bra av att skaffa barn" (det enda jag skrek i huvudet var då VAD GÖR HAN?). Läkare nr 1 sa tillslut "det räcker, hon vill inte ha barn nu men kanske sen så vi måste hjälpa henne. Vi ska boka in en snabb operation för att se ifall det är endometrios du har".

Två dagar senare, den 16 mars fick jag en operationstid.

Operationsdagen



När jag kom till avdelningen möttes jag av två sköterskor och läkaren som skulle operera mig. De berättade hur det skulle gå till och jag fick lämna urinprov för att utesluta uvi. Jag kissade (kissar ännu) flera ggr om dagen trots att det knappt kom något. Det visade sig vara negativt. Jag fick ett rum och kläder att byta om till. Sen kom en sköterska med en massa smärtstillande och satte armband på mig. Jag la mig ner för att läsa lite ur min bok och efter en timme knackade det på dörren och en sköterska sa "nu ska vi köra dig till operation". Jag fick ännu mer smärtstillande och bäddades ner med värmefiltar och fick vaselin på läpparna.

I "väntrummet" på centraloperation fick jag hemskt ont och bäddades in i ännu mer filtar. Sen kom narkossköterskorna och körde in mig till rummet där jag skulle sövas/opereras. Det jag minns är att det var så mycket människor där och att alla presenterade sig till höger och vänster. Utom en tjej, hon stod längst bort i rummet vid alla instrument och hade världens snällaste leende. Min narkossköterska, en student, var helt fantastisk. Hon höll mig i handen hela tiden. När elektroner sattes på kroppen, där nålar sattes i arm och hand, när dropp kopplades in och då den andra narkossköterskan ringde till en läkare, Markus (att jag minns hans namn) sa hon "nu ska han snart komma och då ska du få sova så skönt".

När syrgasmasken kom över ansiktet drabbades jag av lite panik, men låtsades inte om det. Den goa narkossköterskan klappade mig på huvudet och sa hela tiden fina saker. "detta kommer att gå så bra", "du kommer inte märka något" och "du kommer få sova så gott och drömma om de finaste sakerna som finns". Sen hörde jag bara "nu kommer du snart att sova tjejen". Sen blev det svart.

Jag vaknade till alldeles för tidigt, jag skapade nog lite panik hos alla för från ingenstans sa jag "jag måste spy" och jag försökte resa mig upp (de hade då precis lyft över mig till en annan säng). De svarade "försök vänta" och jag kände hur de sprang i korridoren. Jag hulkade, svalde och pep. Sen fick jag ett okej och fick en spypåse och de hjälpte mig på sidan. Och jag spydde. En man sa "mår hon dåligt av narkos? står det?" och jag sa "det hände förra gången med men jag glömde". Sen slocknade jag.

När jag vaknade igen var det på uppvaket, jag kände en stark och obehaglig smärta mellan benen. När jag lyfte på täcket var magen täckt av två plåster, det enda helt blodrött. Mellan benen såg jag en slang och jag fick panik, en kateter varför hade ingen sagt att jag skulle ha det?! Jag ropade till och två sköterskor kom. De vägrade att ta bort den, lindrade om min skakiga kropp i värmefiltar och gav mig smärtstillande och stark jordgubbssaft. Jag somnade.

Väcktes av en kvinna som kom med skärmar framför min säng. Hon tog av mig täcke och sa att de skulle ta katetern. Befrielse. Jag fick nytt dropp och de kollade blodtrycket. De bad mig att slappna av då jag var spänd och skakade. Jag kunde inte. Kändes som om kroppen förfrös och att jag skulle dö. Jag kunde inte ens lyfta armen.

Efter två timmar skulle jag tillbaka till avdelningen och det var de fina sköterskorna som kom! jag somnade på stört, klockan var då 15. Vid 17 väcktes jag av en ny usk som skulle ge middag. Jag begrep ingenting, skulle jag ha mat också? Hur då? Armar i dropp och helt invirad i täcken. Hon hjälpte mig upp i sittande ställning och jag tog en makaron i munnen. ILLAMÅENDE. Jag fick yrsel, la mig och så kom spyt. Rumsgrannen på andra sidan skärmen sa "såja såja". Sköterskor kom med medicin mot illamående och tog genast bort maten. Snart började också rumsgrannen att spy och vårt rum stank! då öppnades vårt fönster och frisk luft kom in. Vi slocknade båda två. Vid 20 tvingades jag upp med hjälp av en sköterska, hon ville väl att jag skulle ligga kvar men jag behövde kissa. Jag fick hjälp på toaletten, jag störtblödde från underlivet och jag kunde inte ens andas. Halsen var torr, svullen och gommen var sårig. Axlar, nacke, rygg och mage var en enda stor plåga..

Sen blev en usk lite orolig då mitt illamående inte gav med sig. Jag fick trycka i mig hela tre teskedar yogurth. Klockan 22 måste jag fått problem i skallen. JAG SKULLE HEM.

De ville att jag skulle stanna men jag skulle hem. Och de kan ju inte hindra mig. Det dummaste någonsin. Helgen ut borde jag ha stannat för jag kunde inte ett dugg hemma. Och inte visste jag heller vad de hittat i magen.

Men hem kom  jag, i rullstol. Med väskan full med mediciner jag skulle ha regelbundet första dygnet.

Efter operationen



Jag hade sagt åt vänner att komma och "hänga" med mig under helgen. Ingen kom, jo Liza dagen efter en kortis för att lämna saker från apotek och choklad. Ingen kom för jag var fullständigt väck. Kunde ju inte röra mig och mådde så dåligt. Gick från soffa till säng, grät, kräktes och hade buksmärtor. Inte så underligt dock då de bränt bort härdar i magen.

En vecka var hemsk. Är fortfarande ur balans, är trött och mår illa. De vanliga smärtorna finns kvar. Många tror att de opererade bort smärtan, vilket inte stämmer. Tvärtom så är smärtorna mer intensiva och mer påtagliga nu än tidigare.

En del frågar om det är stressrelaterat, nej.

Det enda jag hoppas på är att det kan lindras och att jag kan få livet tillbaka.

Jag är mycket ledsen, gråter och stänger inne en hel del känslor. Hur kan man förklara saker för andra.. hur kan man förklara "konstant mensvärk" för någon som kanske inte haft mer än ont i magen då och då? man glömmer ju faktiskt smärtan rätt fort. Min är där konstant och har nu blivit kronisk.

Jag sökte hjälp 2006 första gången. Under tre månader har jag sju karensdagar. Jag har genomgått en mängd undersökningar, röntgen, psykologprat. Jag har känt mig dum och som en hypokondriker.

Men jag är jag, jag har bara fått en sjukdom jag ska lära mig leva med och vem vet, om ett par månader är kanske smärtan inte längre här? :)

Man kan aldrig botas, men man kan lindras.

En vacker och underbar vän.

publicerat i Allmänt;

När man läser saker som detta blir man tårögd och så oerhört lyckligt varm inombords.  All kärlek och lycka till fina och tappra Jessie. Snart ses vi igen, längtar.

Från Jessies blogg


"" Jag har en vän som är så otroligt stark.
Jag skulle vilja säga att hon är precis som jag, men då skulle jag ljuga.
Hon är nämligen inte alls som jag!
Hon är stark. Hon är super modig. Hon är en stjärna.
Ibland funderar jag på hur en person som hon kan fundera så mycket om
vad vi andra ska tycka om henne.
Varför hon bryr sig om hur vi ser på henne och hennes liv.
Men så slår det mej. Det är för att hon är en sådan fin människa.
Hon bryr sig om andra människor!
Jag vet att hon påstår att hon döljer sina känslor och inte alls visar vem hon är.
Men det stämmer inte. Hon visar alla möjliga känslor. Hela tiden.
Hon är glad, ledsen, förtvivlad, arg, irriterad och lycklig.
Ibland är hon också lycklig, på riktigt!
Min vän är en sådan person som alla borde ha runt sig.
En riktig vän att vara stolt över!

Jag hoppas du förstår att du alltid kan ringa.
Eller skicka ett sms.
Eller ett mail.
Lämna en kommentar.
Skriva på min logg.
Skicka en brevduva.
Eller komma på besök!

ÄLSKAR DIG GUMMAN!  ""




Tack, älskar dig!

"ja dom hjälpte mig där i mörkret med att nånstans se ett ljus. Oh jag tänkte det är sorgligt att dom inte finns här nu.."

publicerat i Allmänt;
Lyssnar på Thorsten Flinck och ylar med i musiken. Är hemma hos pappa, huset är tomt och jag ligger i sängen. Det blev sent igår då jag var hemma hos finaste Carin på den årliga tjejmiddagen. Det var så fint dukat, maten var gudomligt god, sällskapet perfekt och det var oerhört trevligt. När jag kom hem till pappa stupade jag i säng efter att ha svalt ett par tabletter.

Jag har drömt en del. En dröm var lite väl privat så den tar jag inte upp alls. Men drömde också att mitt ärr gick upp och började blöda. Det var lite läskigt. Kollat till ärret nu och det ser så bra ut så.

Ikväll kommer det förbi lite vänner till mig. Vi ska se film och äta pizza. Jag tänkte också ta upp allt som händer med mig. Varför jag dragit mig undan i flera månader.

Sen måste jag tända ett ljus ikväll. Det råder sorg i huset bredvid pappas. Grannfrun som alltid funnits där och som inte blev så gammal dog igår, i cancer. Jag kände på mig att det var något på G igår när jag kom hit för deras barns bilar stod utanför huset och det såg så mörkt ut därinne. Sov så gott älskade granne.

Thorsten Flinck spelas fortfarande.

Ingen bra dag.

publicerat i Allmänt;
Tårar rinner och jag springer på toaletten hela tiden, trots att jag knappt druckit en droppe. Jag har lagt ihop saker, börjat att förstå. Det är nu som alla år av ångest börjar "lätta". Jag känner också en ilska av att läkare viftat bort en mening om och om igen, "Det känns som konstant mensvärk..".  

När jag talar om detta med andra är det som om ingen förstår. Klart de inte gör. Jag har aldrig känt mig såhär ensam som jag gör idag och jag vill knappt lägga mig för jag vet att det kommer att göra så ont.

Tårar, gråt. Allt som jag håller inne om dagarna, fasaden jag bygger upp. Jag smygäter smärtstillande och springer omkring. När jag väl kan vila somnar jag på stört. Jag vaknar, mår illa. När det är som värst kräks jag.

Jag har nog hamnat i någon form av livskris. Med saker jag inte förstår. Behandlingar, kronisk värk, smärtläkare, särskilt högriskskydd..

Om jag ändå, bara för en enda natt kunde sova. Inte behöva kissa två-tre gånger, inte vakna av smärta, inte behöva värma vetekudde, inte behöva ta tre tabletter. Om jag ändå slapp skiten för en enda dag.


Jag minns..

När jag var femton minns jag en natt då jag hade sån mensvärk att jag satt upp i sängen och grät. Jag minns hur intensiv smärtan var och obeskrivlig. Jag sov inte en enda minut den natten.

När jag var sjutton år låg jag och vred mig i timmar flera gånger i månaden.

Sedan fyra år har smärtan varit kronisk. Dock i skov, molande värk kronisk. Intensiv smärta i cirka två veckor i månaden.

Inga piller hjälper.

2012.

publicerat i Allmänt;
Ibland undrar jag ifall människor omkring mig tycker att jag lever ett meningslöst liv. I jämförelse med deras liv med pojkvän, sambo och familj. Jag är ändå 28 år och har inget av det. Jag har haft en period då jag trodde mig vilja ha förhållande igen, att jag var redo. Det visade sig dock vara fel. I dagsläget är jag fruktansvärt ointresserad av förhållanden och familjeliv. Men kan inte låta bli att undra, tycker andra att mitt liv är meningslöst och att de har det bättre än mig?

Jag vill så bra mycket hellre leva ett liv där jag endast fokuserar på en enda person, mig. Jag sitter och kollar på resor, att ta en längre resa ensam i vinter lockar så in i norden. Förra årets resa till Sicilien värmer mig ännu, och då var det bara för en vecka och inte speciellt långt bort. Denna gång tänker jag Asien och minst 2-3 veckor.

Jag vägrar sitta i min soffa om några år och tänka "jag skulle ha...". Jag har redan gått miste om så mycket i livet och upplevt så lite.

En karamell att suga på, helt klart.

Ett svar efter alla år.

publicerat i Allmänt;
Efter flera år smärta i mage/rygg har jag nu fått en diagnos ställd. Jag genomgick en operation i fredags, som gick bra men jag mådde inte så bra efteråt. Det är först idag som jag kunnat röra mig nästan helt normalt. Går långsamt och har svårt att böja mig, men annars känner jag mig betydligt bättre.

När läkaren sa diagnosen till mig kändes det som en extrem lättnad. Jag ringde runt till mina nära och kära, berättade och somnade sedan nöjd på kvällen. Idag har det börjat sjunka in och det känns inte lika bra. Jag är ledsen. Ledsen och rädd. En sjukdom som är kronisk och som ger mig smärtor jag inte vill att min värsta ovän ska få dras med - hela tiden. Jag ska dessutom sättas på en behandling som sätter mig i klimakteriet, tillfälligt förvisso.

Jag kommer aldrig att bli frisk. Aldrig någonsin och just nu vill jag faktiskt bara sörja detta lite tror jag. Och gråta. Och Gud.. känner mig så fruktansvärt ensam i allt detta.

Endometrios heter sjukdomen förresten. Ofarlig, men smärtsam.

Ett minne.

publicerat i Allmänt;



En exakt likadan har jag. Jag trodde som att den var försvunnen, men idag fann jag den i en låda jag inte hunnit packa upp efter flytten. Jag satte den framför mig och stirrade på den och undrade varför den ens fått vara i min närhet, efter allting.

Då jag fick den symboliserade den en stark kärlek, en kärlek jag inte trodde mig kunna leva utan. Det kunde jag och det fick jag lära mig mindre än en månad efter att nallarna i soffan damp ner i brevlådan tillsammans med ett brev och choklad.

Nu fann jag alltså nallarna på nytt. Det var så längesen jag mindes.

Hur mycket man än tror man har raderat är det alltid något i ens hem som kommer från den tiden. Som vinglasen, som filten, som kudden, som katten.

Om du ändå kunde säga förlåt för det hade varit så skönt att inte behöva hata dig.