Ett svar efter alla år.
publicerat i
Allmänt;
När läkaren sa diagnosen till mig kändes det som en extrem lättnad. Jag ringde runt till mina nära och kära, berättade och somnade sedan nöjd på kvällen. Idag har det börjat sjunka in och det känns inte lika bra. Jag är ledsen. Ledsen och rädd. En sjukdom som är kronisk och som ger mig smärtor jag inte vill att min värsta ovän ska få dras med - hela tiden. Jag ska dessutom sättas på en behandling som sätter mig i klimakteriet, tillfälligt förvisso.
Jag kommer aldrig att bli frisk. Aldrig någonsin och just nu vill jag faktiskt bara sörja detta lite tror jag. Och gråta. Och Gud.. känner mig så fruktansvärt ensam i allt detta.
Endometrios heter sjukdomen förresten. Ofarlig, men smärtsam.
Man får vara ledsen. Man får ta det lugnt och tycka synd om sig själv. Man får vara arg för att ingen förstår. Man får vara besviken på sin egen kropp. Man får...
Och du vet att dina vänner bara är ett samtal bort!