En vanlig blogg om en vanlig tjej

För några dagar sedan fantiserade jag lite om att låta bli medicinerna för en dag eller två, se om det gjorde någon skillnad smärtmässigt. Kanske inbillar jag mig att det gör ont? Varför jag hade den frågan i huvudet kommer jag med bättre förklaring om i nytt inlägg.

 

Idag när jag och lillebror Daniel hemma hos morfar på besök. Han har kommit hem till gården nu efter några månaders vistelse på sjukhus och korttidsboende. Detta efter en omfattande knäoperation och komplikationer. Han är dessutom väldigt tyngd av sorg efter mormors bortgång i juni. Jag köpte med mig mat och fika, vi hade en trevlig stund tillsammans. Jag köpte också fågelfrön och sådana där "fågelmatbollar" och placerade ut allt i fågelhusen och i träden. Morfar sitter vid köksbordet stor del av dagen, då kan han se på lite fåglar.

 

När jag kommit en bit hemifrån vid lunchtid slog det mig att jag inte tagit med mig min dosett. Tänkte då "äsch, jag har ju tagit vid 7och det kommer nog inte bli så illa" (att jag då igår var väldigt nära att åka in till Sahlgrenska hade försvunnit bort totalt). När klockan närmade sig 15 började jag känna av ryggen, vid 17 gick det bara nedför. När jag kom hem till pappa runt 18 var det soffan som gällde. Klockan hann bli 22, nästan 22.30, innan jag kom hem till lägenheten. Jag visste att två alvedon 665 mg, en arthrotec och en targiniq skulle hjälpa föga (det är det jag tar varje kväll plus propavan som är en sömntablett) tog jag också en oxynorm 10 mg. Det gör mig jäkla ledsen att säga att det inte tagit bort någon smärta.. alls. Men det var påfyllnad av dosett som gällde idag så gjorde det ikväll också.