Senast som jag skrev var då jag hade ett svårt skov. Jag var under november inlagd vid tre tillfällen och sammanlagt 15 dagar. Första gången var det bara en kort visit, de gjorde inte så mycket då. Andra gången la mitt kissande av så de var tvugna att tappa mig under ett par dagar tills det jag kunde kissa själv. Vid tredje tillfället var jag istället förstoppad och det tog flera dagar innan jag kunde gå på toaletten. Jag fick då göra en EDA-bedövning som inte hjälpte nämnvärt, istället bedövades benen mina så jag fick ligga på uppvaket under flera timmar. Efter tredje gången på Sahlgrenska la dom om mina mediciner, jag åt då två targiniq morgon och två på kvällen. Utöver detta mina andra mediciner. Jag trappade ner och är nu helt utan targiniq. Jag äter istället cerazette och cymbalta. De funkar fint, tror jag. Hade i alla fall 16 dagar fri från smärtor i december, men sen kom det tillbaka igen och nu är jag smärtpåverkad på nytt. Den 22 januari har jag en tid hos doktor Pålsson. Jag vet inte vad jag ska göra riktigt.. är det såhär jag kommer att ha det i resten av mitt liv? för vad är det för liv egentligen..
De senaste dagarna har jag varit så oerhört trött och idag sa min chef att det syndes att jag inte var kry. Det är tungt när det blir så, speciellt som när allt man vill är att leverera. Jag vill leverera som en jäkla bra anställd, som en kollega som ställer upp, jag vill vara en perfekt vän, jag vill vara en fantastisk syster/dotter, jag vill vara en underbar flickvän. Men det går inte alltid.. ibland är det som att det pausas. Pausas rejält.
Mitt liv kanske kommer att vara såhär under ett tag, under några månader, kanske år. Kanske kommer jag aldrig igen vara den där aktiva som orkade så mycket, hela tiden. Kanske måste jag förstå att min kropp bara orkar 16 dagar aktivt och superjobbande sen säger den ifrån.
Jag ser hur människor omkring mig planerar för barn och familj. Jag undrar, och är nog inte helt ensam om de funderingarna, om jag någonsin kan ta det så lättsamt? Dels ska spiral ut, sen ska minipiller slutas tas, trappas ner på cymbalta, sluta med smärtstillande (som varje dag är uppe i 11 stycken). Sen ska man genomgå dessa okontrollerande smärtorna, man ska stressas över att vara obehandlad (=endometriosen frodas efter lång tid utan "mat" att livnära sig på). Sen är det ju det faktum.. kanske blir det inte barn så lätt, kanske blir det inte alls.
Det är så satans tråkigt att säga till barnen på jobbet att jag inte orkar springa, jag orkar inte lyfta, orkar inte kittla. Hur blir det med ens eget barn, när man har sådär dåliga dagar som man bara ligger ner? Hur blir det med mina nätter, jag äter ju både sömntabletter och lugnande. Ja som ni förstår är det inte världens enklaste tankar att dras med.
Detta med endometrios är både en lång och snårig väg. Det är ingen rättvis sjukdom och ibland kan jag inte låta bli att undra varför jag och mina fantastiska vänner drabbats. Varför kunde inte onda människor som ändå inte gör något bra (typ mördare och en bunten) få skiten? som ett dubbelt straff. Eller så hoppas man på att det om ett sekel eller så kommit fram ett botemedel. Förhoppningsvis för jag inte över sjukdomen på en eventuellt framtida dotter.
hej igen , usch inte kul att du har det så jobbigt hur orkar du jobba mm ?
jag jobbar inte och det hade nog inte gått heller med smärtorna ,jag hoppas dom hittar nått botemedel för denna sjukdommen är hemsk både psykiskt och fysiskt.
jag är glad att jag har ett barn men ja tycker det är orättvist för dom som måste kämpa för att kunna få barn ,det som ska va så naturligt och alla kvinnor ska kunna få barn men det är inte så!!!
krya på dig kramar