I onsdags besökte jag återigen gynakuten på Sahlgrenska. Jag körde själv dit, lämnade handledningen på jobbet och körde. När jag kom dit såg jag direkt att det var mycket patienter på kö. I bedömningsrummet sa sköterskan att jag skulle få en prick, en prick som talar om att jag är prio ett och inte ska behöva vänta sittandes i ett väntrum i timtal. Efter att jag lämnat prover satte jag mig i väntrummet men det var inte länge som jag klarade av det så jag bad om en brits vilket jag fick, samt filt och värmekudde.
När det blev min tur fick jag träffa en läkare jag aldrig sett tidigare. Han sa att jag inte behövde genomgå en undersökning, det hade inte tidigare visat något ändå. Jag som hade så ont sa inte emot. Jag fick beskriva allting men kände samtidigt att det inte var lönt. Han pratade mycket om nervsmärtor, om att min endometrios kanske inte var boven i dramat bla bla bla. Han frågade om jag kände till medicinen Visanne, vilket jag gör. Han frågade om jag tyckte att Cymbaltan hjälpte, vilket jag sa både ja och nej till. Ja till psyket, nej till smärtorna.
Jag skickades hem med ett recept på fickan. Jag fick Lergigan. En medicin jag endast kommit i kontakt med i arbetet, aldrig privat. Läkaren sa åt mig att ta denna tillsammans med min sömntablett Propavan. Jag som inte kunnat sova på flera nätter kände en liten dos av hoppfullhet, kanske skulle jag få sova en slurk ändå.
Efter läkarbesöket gick jag upp till avdelning 67 där älskade Madde låg/ligger. Det gjorde så ont att se henne ligga där med sina ohyggliga smärtor, det gjorde så ont i mitt hjärta att se någon man älskar ligga och ha så ont. Jag kröp ner bredvid henne och vi låg där och pratade. Sen var jag tvungen att lämna henne för att åka hemåt, jag skulle på avtackningsmiddag med jobbet. Tacka av förre enhetschefen som slutade innan sommaren 2012. Det var en trevlig middag med mycket skratt och så mysigt att träffa mina kollegor. Jag fick även berätta att jag blivit sjukskriven till tisdag i alla fall, tills det jag träffat min läkare.
Väl hemma var det ändå dags att ta den där nya medicinen tillsammans med de andra. Det som hände var att jag blev fullständigt avdäckad under hela femton timmar. Det fanns ingen chans i världen att få liv i mig, jag sov, sov och sov. Hade det börjat brinna hade jag inte märkt detta. När jag väl tog mig upp igår eftermiddag var det i en enda stor dvala. Jag tog mig ändå till Göteborg där jag kunde lämna saker i lägenheten. När jag kom hem somnade jag sittandes i soffan i några timmar. Sen la jag mig i sängen och sov vidare i ett halvt dygn.
Snacka om stark medicin för mig. Men måste erkänna att det är riktigt skönt att sova bort smärtorna, för de är inte det allra minsta borta. Nu när jag sitter här känner jag hur de är på G igen. Detta trots att jag tagit smärtstillande och lugnande i form av Atarax.
Så detta är mitt liv just nu.