Ingen bra dag.

publicerat i Allmänt;
Tårar rinner och jag springer på toaletten hela tiden, trots att jag knappt druckit en droppe. Jag har lagt ihop saker, börjat att förstå. Det är nu som alla år av ångest börjar "lätta". Jag känner också en ilska av att läkare viftat bort en mening om och om igen, "Det känns som konstant mensvärk..".  

När jag talar om detta med andra är det som om ingen förstår. Klart de inte gör. Jag har aldrig känt mig såhär ensam som jag gör idag och jag vill knappt lägga mig för jag vet att det kommer att göra så ont.

Tårar, gråt. Allt som jag håller inne om dagarna, fasaden jag bygger upp. Jag smygäter smärtstillande och springer omkring. När jag väl kan vila somnar jag på stört. Jag vaknar, mår illa. När det är som värst kräks jag.

Jag har nog hamnat i någon form av livskris. Med saker jag inte förstår. Behandlingar, kronisk värk, smärtläkare, särskilt högriskskydd..

Om jag ändå, bara för en enda natt kunde sova. Inte behöva kissa två-tre gånger, inte vakna av smärta, inte behöva värma vetekudde, inte behöva ta tre tabletter. Om jag ändå slapp skiten för en enda dag.


Jag minns..

När jag var femton minns jag en natt då jag hade sån mensvärk att jag satt upp i sängen och grät. Jag minns hur intensiv smärtan var och obeskrivlig. Jag sov inte en enda minut den natten.

När jag var sjutton år låg jag och vred mig i timmar flera gånger i månaden.

Sedan fyra år har smärtan varit kronisk. Dock i skov, molande värk kronisk. Intensiv smärta i cirka två veckor i månaden.

Inga piller hjälper.

Kommentera inlägget här :