Idag är det tre dagar som varit bra på smärtskalan. Jag har inte varit smärtfri men jag har kunnat stå ut och låtit bli att äta mediciner. Igår tog jag en tablett citodon, men det berodde på kramperna och att jag kände att det var där och grodde. Skulle dessutom jobba ett pass på nio timmar och vägrade att ha ont då. Men annars har det varit tre helt fantastiska dagar som är svåra att förklara. Endast de som vet kan nog förstå.
I fredags påbörjade jag i alla fall behandlingen. Jag var i onsdags naiv och trodde att medicinen gick att hämta ut "när som". Vilket inte stämde så apoteket fick beställa hem. Så i fredags knallade jag upp till E81 på SÄS och bad om hjälp, en snäll sköterska visade mig hur man gjorde och stack mig i magen. Sen gick jag hem.
Nu när sprutan är tagen undrar jag lite om och när jag känner av det. Jag har inget att referera till och är helt ny på området. Läkarens förhoppning är att behandlingen ska göra mig smärtfri, vilket jag hoppas och önskar också. Men man vet ju inte hur det blir med det.
Nu när jag haft tre bra dagar har jag planerat mycket. I veckan blir det jobb. På fredag möter jag upp fina vännen Erika hos frisören och sen går jag nyklippt över till Jonas som fyller år. På lördagen är det tjejkväll med middag och vin. Söndagen, kanske blir det träff med andra endotjejer. Men det är tveksamt då det inte var så många som tackat ja. Men hoppas!
Rädslan att mina inplanerade dagar inte blir så bra som jag hoppas på finns alltid där. Det blir lite som ett handikapp, att aldrig kunna slappna av och hoppas. Denna jävla sjukdom finns överallt, hela tiden, och överraskar en när man minst anar det. Kommer och hälsar på med sin jävla smärta och skit.
Sjukdomen sätter minst sagt käppar i hjulet på en tjej som inget hellre vill än att skratta, dejta och se mer av livet. Jag är något trött på mediciner och värmekuddar.
Håller tummarna för enanton!