En vanlig blogg om en vanlig tjej

Ja, i helgen var jag ju i Stockholm. Camilla mötte upp mig efter att hon själv precis anlänt från Arlanda. Vi tog oss till hotellet och sedan drog vi iväg för att dricka lite vin och snacka skit. Jag vet inte vad det var i de där vinglasen men nog blev vi lite väl underliga. Jag skulle köpa chips och cola åt oss, två småpåsar var. Jag råkade dra till oss fyra småpåsar var tills Camilla stoppade hela händelseförloppet. Sedan gick vi vilse, på hotellet.

Lördagen spenderades med att GPSa oss till närmsta bolag. Fick sedan veta av en kompis som kom förbi att det inte alls var det närmsta bolaget, nej det närmsta fanns runt husknuten. Attans. Men en promenad fick vi, samt medicin till mig och skor till Camilla. Sen drog vi för att se paraden a'la pride.

Kvällen spenderades med att få i oss rosé och eftersom vännen hade bil körde han oss in till lite mer händelser. Sen dansade vi, ja oj så vi dansade. Skålade, vrålade (jag tappade min röst någonstans..) och dansade ännu mer. Sen gjorde våra fötter så fruktansvärt ont. Vi led, kved, grinade. Väl på hotellet somnade vi rätt omgående.

Söndagen regnade bort. Vi skiljdes vid 13.30-tiden och sedan satt jag och ugglade tills klockan blev 15.

Det var en fin, fin helg. Synd att den gick så fort bara.

Camilla sa även att hennes första intryck om mig på skolan var att jag var dryg. DRYG, jag? detta måste det redas mer i.

  

 

Undrar lite om jag blivit skeptisk (väldigt skeptisk). Jag tror att mycket har ett slut och jag blir inte förvånad när och om det tar slut. För inget varar för evigt.

Må hända att det är en fruktansvärd osund tanke att dras med, men samtidigt känns det skönt. För jag kan på så vis inte bli besviken. Bara för att jag inte längre är naiv och blåögd betyder det inte att jag går runt och tänker negativt. För det gör jag inte, faktiskt. Jag försöker bara slå undan det naiva och godtrogna.

Jag satsar trots allt 110%, jag kämpar, jag försöker, jag drömmer och jag är bra. Men det där som hände, det fick mig att inse att det alltid finns något som är värre. Jag menar, att ta det kroppsliga och att skada fysiskt det är en sak och det går att bearbeta bort. Jag vet. Att ta själen, att skada psykiskt.. det går inte att läka lika enkelt.

Att våldta en själ är fruktansvärt.

Ändå är det jag, som ler med hela ansiktet och är genuint lycklig och självsäker. Ändå är det jag som tar mig framåt, hoppar, skuttar, skrattar. Ändå är det jag som är mitt sanna jag. Även om det så innebär att jag bränner bro efter bro. Men hellre bränner jag broar än att fastna.

Så, mitt finger det ger jag till den som fick för sig att jäklas med mig. Jag är vinnaren, den-där är förloraren. Det visste vi båda om när orden var sagda.

Seger.

Ljuvt.

Nu är han är. Underbare Ossian, sötaste pojken i världen. Han har tagit mitt hjärta med storm.

 

Satt och mindes tillbaka många herrans år bakåt i tiden. Mindes då en festkväll, måste ha gått ettan på gymnasiet. En kompis till mig hade druckit lite väl många öl och började dansa med en kille hon i stundens hetta tyckte var fin. Vi andra försökte väl inte hindra henne men tyckte nog lite synd om henne trots allt..

.. killen hade nämligen sanslöst stora finnar i hela ansiktet, tjocka glasögon samt tandställning tur och retur. Hade det funnits iphones och facebook på den tiden hade hon med all sannolikhet taggats.

Jag har tänkt på denna killen ibland och vem sjutton fann man på Facebook? Kände minsann igen trynet.. kompis med en kompis, kompis typ. Han såg riktigt bra ut, och verkade rätt framgångsrik.

Tänk, man ska inte dissa folk när man är ung. Det ska jag lära mina framtida barn.

Nu är det den sextonde juli och IDAG är bebis beräknad. Men det tycks inte ske så mycket på den fronten så vi (jag, brorsan och Elin) drar till Varberg imorgon. Lite kallt vatten gör kanske att han inte vill vara kvar, eller så kallar man det för vräkning. Vi tycker nog alla att det får vara nog nu.. där kan han ju inte ligga och trycka. Det finns ju så mycket härute som är roligare än en trång mage.

Annars, utöver det, är det faktiskt inte överdrivet mycket som sker. Känner mig mest ensam och det är en känsla jag inte är så bekant med. Ensamhet är inget jag har problem med, och det är inte det som jag heller menar som att jag känner mig ensam. Jag känner mig bara ensam i allt som händer. Det hade varit skönt att bara boka en biljett och dra härifrån, igen. Lite som då jag åkte till Sicilien. Det handlar inte om att fly, för jag vet att allt finns kvar när jag kommer hem igen. Men det är lite för att känna att jag också är värd något. För i dagsläget känns det som om jag bara är en pjäs i alla människors spel. Jag spelar en roll i mångas liv, men det känns inte som om jag är delaktig. Varken i mitt eget liv, i min familj, i mina vänners eller i mitt arbete.

Faktum är att jag känner mig som skit just nu. Om vi nu ska vara så personliga.

Men imorgon är det en ny dag och kanske ser jag något annat än den fulaste flickan i världen då. För imorgon ska jag ju till vattnet och vatten är som bekant bland det bästa jag vet.

 

Det var i december och året var 2009. Jag vaknade tidigt, tidigt med svullen hals och en rinnande näsa. När jag tog febern var den strax över trettioåtta och en halv. Ringde för att sjukanmäla mig och flyttade från sängen till soffan med täcke och kudde. Min lägenhet var alltid så rysligt kall om vintern och därför fick man tända värmeljus överallt.

Jag minns denna dag så intensivt, för det var en helt perfekt sjukdag och det bästa är att jag faktiskt tog kort (brukar jag vanligtvis inte göra men just vid det tillfället jobbade jag som "reklampelare" för Umeå universitet.. fick pengar för att dokumentera mina dagar som student på distans).



Mitt kök. Dagen innan hade jag sytt gardiner och försökt mig på att julpynta med det lilla jag hittat på stan en stressig eftermiddag.



Fick börja om på nytt vid flytten. Det syndes, var inte mycket man hade.



Sovrum/tv-rum. Litet och till en början rätt opersonligt. Men då jag valde att flytta, då var det verkligen en underbar liten borg.




Sjuk Josefin.



Sen min underbara lilla Lillan. Liten bäbis där, dog endast ett år gammal sommaren 2010.

Jag vet att det är sjukt dumt, jag kommer att se ut som en morot och tro mig.. jag bangar något så sjukt mycket just nu inom mig. Avfärgning.. det är verkligen (!!) ett big no, no. Men ändå.. jag ska knalla iväg till frissan och fråga om de har något bra medel för detta. Sen får man ta smällen.. orange, gul, grön.. tappa håret. Shit..

Men, och det är ett stort men, jag är sinnessjukt less på att ha svart hår. Jag vill ha mitt blonda hår tillbaka. Det mjuka, blonda och härliga håret. Efter en avfärgning kommer jag att behöva klippa av en del, men det gör ingenting.

För just nu ser jag alla blondiner och tänker "om det ändå vore jag".

Så.. kanske är jag Fröken Morot snart ;-P

 





Hej'rå!

(skyller helt och hållet på Elins gravidhormoner).

Längesen som jag skrev nu. Det har väl inte hänt så jättemycket sedan sist. Inte mer än att jag varit på Sicilien en sväng (ensam) och att mamma och pappa nu bestämt sig för att skiljas. Det sistnämnda är skönt, kan inte påstå att det känns "bra", men det känns "bättre" än vad det gjorde för några dagar sedan.

Huvudsaken är att de blir lyckliga, på sina egna håll.

Annars tuffar ens eget liv på rätt väl. Dagarna fylls mestadels med jobb, det är förvisso något riktigt bra eftersom jag trivs som bra med att jobba och stå i med det jag sysslar med. Räknar ner lite inför semestern jag har vecka 32. Då ska jag se till att måla möbler och sådär.. nu när jag bor hos pappa vill jag gärna sysselsätta mig med lite smågrejer. Som att inreda och förnya.. projekt uterum ska påbörjas. Måla väggar och möbler.. vitt, vitt, vitt. Sen sy lite stolsdynor och elände. Projekt badrum följer därefter..

Nepps, nu ska jag ta tag i detta som kallas livet. Men jag lever, se.. här är jag och snart blir jag dessutom faster. Mys!

Kärlek.

När man ser tillbaka på det som varit och ser på foton från den tiden kan man lätt känna vad man kände då. Även om det är oerhört avlägset idag så minns man glädjen, sorgen.. det går inte att ta bort. Jag undrar om det är något som andra ser också..?



Umeå, 2009. Första dagen man kunde gå till jobbet utan jacka. Det var helg och helgen var likamed jobb, aldrig var man ledig. Men vad kände jag den dagen? Jag minns, i minsta lilla detalj.

Sitter i morgonrocken med håret ståendes rakt upp. Tröttheten äter upp mig inifrån, långsamt. Men vaken är jag, frukost rullar runt i magen och jag är redo att möta en ny dag med nya möjligheter.

Jag ska ut och springa idag, i skogarna runt om Ljung. Det var några år sedan jag var här och rörde på mig, men det ska nog gå bra. Hur mycket kan elljusspåret ha ändrat sen 2006 när de sett likadana ut sen jag gick på förskolan? precis min tanke.

I fredags kom pappa till Bergdalen och tillsammans fyllde vi bilen med kläder, kattprylar och mina rovdjur. Vi åkte sedan till Ljung för att installera oss. Ja främst katterna, jag känner ändå till huset i minsta illa detalj. Det har gått förvånandsvärt bra för katterna, pappas två utekatter har inte haft ihjäl mina små stadskatter. Mina fina i kanten och bortskämda kräk har inte heller bögat ur sig fullständigt. Det råder en rätt harmonisk stämning, bortsett från en del fräsande och morrande.

Igår flyttade vi ut alla möbler med hjälp av bror Johannes och vännerna Erik och Markus. Med "vi" räknar jag in mig själv, pappa och mamma (här får jag ångest, heter det "pappa och mamma" eller "mamma och pappa". Tar man något parti?). Nåväl, senare på eftermiddagen städade jag och mamma ur lägenheten fullständigt så det behövs inte göras idag som första planen var. Underbart :)

Så, nu är man här dådå. Mamma sov här inatt så ordningen kändes som normal. En mamma och en pappa under samma tak, precis som det ska vara. Tanken slog mig att säga "hörrni, ni har levt 30 år tillsammans och haft mycket tillsammans. Kan ni inte bara fortsätta leva resten av era liv tillsammans för att inte riskera att bli ensamma i resten av era liv?". Jag är rädd att det blir så nämligen. En ensam mamma och en ensam pappa. Det är inte normalt.

Att en annan är 27 år och ensam, med en vetskap om att jag kanske fortsätter att vara ensam, den slår mig ytterst sällan. Det är mitt eget liv och jag kan styra över mig själv. Andras liv kan jag inte trolla perfekta, det går inte.

Men nu bor jag i Ljung och det känns mycket bra.

Det spökar på mitt jobb. Ja du läste rätt, det spökar på mitt jobb.

Det är ju så att jag då sover på jobbet någon gång i veckan. Under 1,5 år har detta inte varit något problem, jag har jobbat natt på tidigare arbetsplatser, jag är således relativt bekväm vid att sova på arbetet. Ja, nu till grejen. Spökeriet.

För några veckor sedan vaknade jag av att lampan till hallen var tänd. Lägenheten man sover i är ett rum med en dörr som är blockerad av sängen, ovan denna dörr finns en glipa där lampljuset strålade in. Jag reagerade över detta men tänkte inte så mycket på det. När jag vaknade och skulle göra mig iordning var lampan ännu tänd och då undrade jag lite om varför den var tänd. Hade nattassistenten varit uppe och tänt? osannolikt. Varför skulle h*n det?

Så jobbade jag natten mellan måndag och tisdag. Jag släckte som vanligt ner i lägenheten, bortsett från fönsterlampan i allrummet, och la mig. Vid tretiden på natten vaknade jag av en DUNS och när jag slog upp ögonen såg jag att lampan lös in.

När jag kom ner vid sjutiden på morgonen till köket frågade jag nattassistenten ifall h*n varit uppe på natten. Såklart kom det ett nej. Så idag berättade jag om mina upplevelser för en kollega och svaret blev "äntligen någon mer som märkt det!".

Är det nu man ska vara rädd?

 
Spöket?