Eftersom min behandling på Borås sjukhus är under all kritik efter att min läkare Eva slutat skickade jag i ett sista rop på hjälp en egenremiss till Sahlgrenska. Jag la allt mitt hopp på att den skulle tas emot, och lyckan var total när en sköterska ringde och frågade om jag kunde komma redan dagen efter.
Underbara Madde följde med mig på läkarbesöket. Hon stod bredvid mig under undersökningen och hon fanns där som stöd då behandlingsformer diskuterades. Det som skrevs ut blev en hormonspiral, mirena. Min största skräck i livet, men jag tänkte "vad har jag att förlora". Vi ska ge det tre månader och utvärdera vid nästa besök.
Jag fick också en basmedicin att gå på så det blev att införskaffa sig en fin dosett. En turkos.
I fredags satte jag in spiralen. Oh herreminjävlagud. Mycket har jag varit med om, men den smärtan vill jag aldrig mer uppleva igen. Min livmoder var redan i kris efter ett par dagars intensiva smärtor. Jag ringde upp till barnmorskan i onsdags och berättade att jag var skräckslagen och att jag hade ont. Så när jag kom under fredagen fick jag tala med en fantastisk läkare innan insättningen. Vi gick igenom vilken smärtlindring jag tagit i förebyggande syfte, vi gick igenom TENS och vi pratade om vad man kan göra för alternativ. Att jag kunde avbryta och göra det på sjukhuset antingen med lugnande eller i narkos.
Väl i rummet där det skulle ske var jag ändå rätt avslappnad. Bemötandet var fantastiskt och vi var fyra personer i rummet. Fullt fokus låg vid att jag hade det bra och vi pratade med varandra. Insättningen delades in i tre delar. Öppning, insättning och slutförande (sätta rätt, klippa trådar). Redan vid del ett skrek jag till, tårarna strömmade och jag fick en paus. Jag låg där och benen skakade på mig. Jag fick då frågan om vi skulle avbryta men kände att det kunde fortsätta.. annars hade jag nog aldrig vågat göra om det. Insättningen var inte fruktansvärd, för mig var det vedervärdigt. Jag orkade knappt, bara låg där och visste varken ut eller in. Men med läkarens och barnmorskornas peppande slutförde vi hela skiten.
Efteråt fick jag saft och låg kvar ett tag. Var helt svart i ansiktet av sminket. Läkaren satt kvar en god stund och pratade med mig. Vi pratade om allt möjligt.
Resten av dagen var smärtsam. Jag hade kramper och det kändes inte okej alls. Men det funkade ändå. Jag var hemma hos Carin och hennes ljuvliga familj. Jag fick då frågan om jag ville bli nyfödde Eltons gudmor. Och vilken ÄRA!
Sen på kvällen kom Patrick hit, saknat honom så det var så fint. Vi åt lite mat, han hade hyrt tre "tjejfilmer" och köpt godis. Det var helt enkelt en perfekt fredag trots allt.
Så nu hoppas vi att spiralen funkar, så slipper jag opereras om ett par månader!