Imorgon ringer läkaren, mina levervärden är höga och får helt enkelt inte äta piller längre. Så imorgon ska jag tala med läkaren om detta dilemma.. när smärtorna kommer kan jag omöjligt klara mig igenom dessa utan något smärtstillande. Fy fan vilken ångest..
.. vilket jag fick erfara inatt.
Igår var det ju så bra, sen vaknade jag om natten.. efter endast 1,5 timmes sömn. Kände ett hugg och sen växte hugget till en smärta som jag bokstavligen talat kände klättra uppåt. Jag låg i sängen, stel som en pinne under en timmes tid sen gick det inte mer. Jag kröp iväg till badrummet och tog två citodon. Sen värmde jag min kudde, la mig i soffan och såg på tv. Sen dess har jag inte sovit en blund.
Jag låg i soffan i tio timmar, sen tog jag mod och ork till mig och gick till stan. Jag behövde komma ut, vilket säkert gjorde gott också. Jag svettades som en gris dock, tack vare detta satans klimakterie, men jag kunde tänka på annat än vilken ställning i soffan som underlättade mest och bäst.
Min läkare kommer säkert skälla på mig och kalla mig för pillertrillare. Sen kommer jag få höra att ingen hjälp finns att få. På onsdag ska jag lämna nya blodprover sen ska den där pissige läkaren från akuten höra av sig med svar. Ja, hur lång tid kommer inte det att ta..
Men just nu är det ändå "okej". Håller tummarna för sömn.. för imorgon ska jag till Varberg och hälsa på finaste Amra. Exakt det jag behöver.. miljöombyte och fina samtal med en fin vän.
<3