En vanlig blogg om en vanlig tjej

Nostalgireser med hjälp av spotify. En himmelsk resa som får mig att le finurligt. Har även sett alla avsnitt av en programserie som gått på svt, en andra chans. Sista avsnittet fick mig att gråta, för jag fick så tydligt känna och se hur livet går vidare även efter att livet ändrat riktning.. för mycket och för hårt. Min empati är det i vilket fall som helst inte fel på.

Människan tar saker förgivet alldeles för mycket. Att kunna gå, kunna göra vad man vill när man vill och att ha människor omkring sig. Människor kan försvinna, dö, lämna en.. allt möjligt kan ske. Man bör ta vara på varenda sekund av ens liv och tillvaro. Lyfta det positiva och inse att det negativa inte ska ta den platsen den ständigt gör. Överskugga det bra.. det är inte okej.

Tydligt i programserien var också människans kärlek till varandra och hur den kan ställas på sin spets. Hur kärlek kan ändras och bli oerhört stark och drivande. Hur kärlek även läker de djupaste sår.

Så tänkte jag på kärlek och hur länge jag levt utan kärlek i mitt liv. Det är tre år nu. Ja, nu talar jag inte om kärlek från familj och vänner. Jag talar om min egen kärlek, till en specifik person. Tänk så mycket kärlek det då finns inom mig att kunna ge.. och visa. 

Så slog det mig.. min största skräck är nog att höra "Jag älskar dig" från någon igen. För hur tacklar man det efter flera år utan de orden? för rent logiskt lär det ta lång tid innan det sägs från någon annan. 

Fast då tänker jag igen.. då ser man på det negativa, när man ska se det som det finaste. 

Så är det.