Undrar lite om jag blivit skeptisk (väldigt skeptisk). Jag tror att mycket har ett slut och jag blir inte förvånad när och om det tar slut. För inget varar för evigt.
Må hända att det är en fruktansvärd osund tanke att dras med, men samtidigt känns det skönt. För jag kan på så vis inte bli besviken. Bara för att jag inte längre är naiv och blåögd betyder det inte att jag går runt och tänker negativt. För det gör jag inte, faktiskt. Jag försöker bara slå undan det naiva och godtrogna.
Jag satsar trots allt 110%, jag kämpar, jag försöker, jag drömmer och jag är bra. Men det där som hände, det fick mig att inse att det alltid finns något som är värre. Jag menar, att ta det kroppsliga och att skada fysiskt det är en sak och det går att bearbeta bort. Jag vet. Att ta själen, att skada psykiskt.. det går inte att läka lika enkelt.
Att våldta en själ är fruktansvärt.
Ändå är det jag, som ler med hela ansiktet och är genuint lycklig och självsäker. Ändå är det jag som tar mig framåt, hoppar, skuttar, skrattar. Ändå är det jag som är mitt sanna jag. Även om det så innebär att jag bränner bro efter bro. Men hellre bränner jag broar än att fastna.
Så, mitt finger det ger jag till den som fick för sig att jäklas med mig. Jag är vinnaren, den-där är förloraren. Det visste vi båda om när orden var sagda.
Seger.
Ljuvt.
Tankar.
publicerat i
Allmänt;
