En vanlig blogg om en vanlig tjej

Jag har svårt att ta in att hon inte längre finns hos oss. Jag vet att hon är död, men jag vill inte ta in det ordentligt och framförallt vill jag inte sörja.

 

Jag minns dagarna efter hennes död och hur jag låg i sängen och tänkte på henne. Plötsligt hörde jag henne skratta. Jag minns hur jag slog upp mina ögon och såg omkring mig i det mörka rummet och jag försökte höra skrattet igen. Men det gick inte. Jag blundade igen, försökte, men utan resultat. Skrattet var borta.

 

Det närmar sig min födelsedag och julafton. Första gången som hon inte är här och det gör så ont att tänka på det. Jag önskar så att hon kan komma tillbaka, så innerligt önskar jag det.

 

När jag öppnar denna dörr kommer alltid tårarna och jag känner hur intensivt ont det gör att sörja. Just därför försöker jag att inte göra det.

 

Och rubriken. När pappa ringde och berättade att hon fått en massiv hjärnblödning lyssnade jag på Ted Gärdestad och just då jag tryckte på svaraknappen sjöng Ted:

 

 

 

 

Saknaden är stor.

 

En film på det. Kolla även in DENNA SIDA.

En lugn helg är snart slut. Det är första gången på flera år som jag knyter min näve, rynkar pannan och suckar högt och irriterat. Jag vill inte att det ska bli måndag. En ny vecka, slentrian, klocka som ringer tidigt, jobb, rutiner, mörkt ute. Jag är fruktansvärt oinspirerad till att vakna en måndag. Det enda jag egentligen vill är att vakna upp bredvid Patrick, ta en lång dusch, äta god frukost och sedan göra något skoj. Spela något typ badminton, ta en långpromenad, gå på bio.. leva i nuet och inte ha en massa måsten.

 

Men får längta till nästa lediga helg helt enkelt. Nästa jobbar jag så går ju att räkna ut med arslet hur lång tid det är kvar tills man får lite av det som kommer nedan..

 

Igår var jag i skogen med Patrick, Rya åsar, drygt 7,5 km gick vi. Jag har faktiskt träningsvärk idag.. sjukt illa.

 

 

 

Han är ändå den bästa. Satt upp takkronan och spegeln över sängen. Så nu börjar sovrummet bli färdigt.

 

 

Jag har självklart varit medveten om att det finns de som har svårt med att bli gravida, eller som inte kan. Jag har flertalet bekantskaper som haft förhållanden i många år och som jag vet längtar efter barn. Men det har som aldrig blivit något fysiskt barn. Kanske försöker de, blir gravida, får missfall. Eller så lyckas de aldrig bli gravida. Man vet ju inte.

 

Klara Zimmergren, radio- och tvprofil, komiker, alltid glad och rolig. Hon var sommarpratare i P1. Det tog mig rätt lång tid att lyssna på hennes sommarprat. I mina ögon var Klara den där kvinnan som man roas av, rolig och humoristisk. När jag lyssnade på hennes sommarprat blev hon plötsligt naken och ärlig. Precis som hennes kollega Mia Skäringer. Mia har precis som Klara ett bagage som inte är så lätt. Ett rätt tungt bagage och väldigt, väldigt vanligt bagage. Tyvärr måste jag säga.

 

Klara lider av ofrivillig barnlöshet.

 

Barn är ingen självklarhet. Det kan vara killen det är fel på, eller så är det tjejen. Man kanske inte vill ha några barn, man kanske inte kan, jobbet kanske går före, livet kanske inte matchas med barn. Kärleken som aldrig hittas.

 

Personligen ställer jag mig med många steg bortfrån hela barnfrågan. Jag kan säkerligen få, men det är ingen självklarhet. Precis som för många andra. Skillnaden från mig och många andra är att jag är skrämmande medveten om hela grejen. Skillnaden från mig och vännerna är att jag ser så många tjejer som kämpar för att bli gravida och de som är rädda att inte kunna.

 

Jag är trygg i mig själv, jag har pluggat några år vid universitetet, jag har fått ett bra fast jobb, jag har en stabil tillvaro, less på att vara ute och festa. Egentligen har jag allt man kan tänkas behöva ha "enligt regelboken". Men jag vet inte hur man gör. Inte dags än, på länge. Men hur gör man när man vill?

 

Ja, rent praktiskt vet jag. Men hur gör man när man inte ska vara obehandlad vilket man måste för att kunna? känns som om man gått längsmed en väg och funnit ett hinder så högt och svårt att ta sig över. Tänk om man avslutar behandling, låter sjukdomen frodas och sen inte kan bli gravid? tänk om man blir gravid, hur fixar man en graviditet då? En del får det faktiskt jättesvårt..

 

Igår fick jag ringa barnmorskan i Borås eftersom jag känt obehag av spiralen samt haft en del knepiga blödningar och kramper i magen. Barnmorskan skickade mig vidare till Sahlgrenska, dit jag numer hör, och Sahlgrenska i sin tur skickade mig till en vårdcentral i Sävedalen som de samarbetar med.

 

Så idag var jag där och gjorde ultraljud för att se att allt stod rätt till. Det gjorde det, spiralen satt där den skulle. Den enda läkaren hade att säga var att jag var svullen inne, öm om magen samt att jag hade blod och vätska i buken. Antagligen från äggledarna.

 

Men så skönt att allt såg bra ut och att jag slipper få ut den och sedan göra om det igen. Eller påbörja en ny behandling. Nu hoppas vi på spiralen!

Hade toppendagar i London. Det var strålande sol och det kändes som fina vårdagar när man vandrade omkring i staden. Tyckte verkligen, verkligen om London och längtar tillbaka snart igen.

 

Vi kom fram på torsdagskvällen, så då blev det bara att leta rätt på något matställe vilket inte var så svårt då vi bodde vid oxford street. Fredagen spenderades bland alla människor och vi shoppade lite. På kvällen blev det We will rock you musikalen och den var grymt bra! vilka röster och scennärvaro. Den rekommenderas verkligen till alla. Även till de som inte tycker om Queen. Lördagen, då promenerade vi runt i sju timmar. Det tärde på fötterna för oj så ont man hade efteråt. Shoppade lite och njöt av det underbara vädret i Hyde park. På söndagen åkte vi hem. Men hann med Buckingham palace (eller som mamma sa, Fuckingham palace.. moget mamma) och shopping. Avslutade Londonvistelsen med mat sen flög vi hemåt.

 

Tråkigt att resor tar slut så fort. Det var fantastiskt att komma bort. Vi åt god mat, bodde bra (bortsett från obekväma sängar) och det var roligt att umgås med mamma i några dagar. Paus från jobb och allt hemma. Det var härligt. Även om jag intensivt saknade Patrick och mina fina vänner. Vilken tur att det finns sms :-) Denna låt symboliserar

 

London då den spelades hela, hela tiden där. Dessutom är den grymt bra.

 

 

Nu åker jag och mamma till London och är borta till sen söndagskväll. Väskan är packad, eller nåväl, jag slängde i lite underkläder och strumpor samt något ombyte. Annars tänker jag inte resa med så mycket.. reser lätt så att säga. Herregud jag ska till London och meningen är att jag ska shoppa där. Inte se på en massa saker.

 

Eller.. vi ska se på musikalen We will rock you. Det ska bli hemskt roligt. Har enbart hört positivt om den och dessutom är jag ett Queenfan.

 

För övrigt så blev jag under morgonkvisten intervjuad av en rätt stor, svensk tidning idag. Det var skoj! Det är andra intervjuen jag gett på en månad. Har inte lagt upp artikeln från Borås tidning ännu, borde göra detta. Fixar det då jag är hemma från London :-)

 

Nu äta lite lunch och se om det är något mer som ska packas ner i väskan. Sen bär det av mot Landvetter. Det var ett tag sedan som jag var iväg, juni 2011. Då var jag på Sicilien på solsemester. Nu är det lite annat.

 

Åh! shoppa! jag längtar!

 

Puss från mig

 

Eftersom min behandling på Borås sjukhus är under all kritik efter att min läkare Eva slutat skickade jag i ett sista rop på hjälp en egenremiss till Sahlgrenska. Jag la allt mitt hopp på att den skulle tas emot, och lyckan var total när en sköterska ringde och frågade om jag kunde komma redan dagen efter.

 

Underbara Madde följde med mig på läkarbesöket. Hon stod bredvid mig under undersökningen och hon fanns där som stöd då behandlingsformer diskuterades. Det som skrevs ut blev en hormonspiral, mirena. Min största skräck i livet, men jag tänkte "vad har jag att förlora". Vi ska ge det tre månader och utvärdera vid nästa besök.

 

Jag fick också en basmedicin att gå på så det blev att införskaffa sig en fin dosett. En turkos.

 

I fredags satte jag in spiralen. Oh herreminjävlagud. Mycket har jag varit med om, men den smärtan vill jag aldrig mer uppleva igen. Min livmoder var redan i kris efter ett par dagars intensiva smärtor. Jag ringde upp till barnmorskan i onsdags och berättade att jag var skräckslagen och att jag hade ont. Så när jag kom under fredagen fick jag tala med en fantastisk läkare innan insättningen. Vi gick igenom vilken smärtlindring jag tagit i förebyggande syfte, vi gick igenom TENS och vi pratade om vad man kan göra för alternativ. Att jag kunde avbryta och göra det på sjukhuset antingen med lugnande eller i narkos. 

 

Väl i rummet där det skulle ske var jag ändå rätt avslappnad. Bemötandet var fantastiskt och vi var fyra personer i rummet. Fullt fokus låg vid att jag hade det bra och vi pratade med varandra. Insättningen delades in i tre delar. Öppning, insättning och slutförande (sätta rätt, klippa trådar). Redan vid del ett skrek jag till, tårarna strömmade och jag fick en paus. Jag låg där och benen skakade på mig. Jag fick då frågan om vi skulle avbryta men kände att det kunde fortsätta.. annars hade jag nog aldrig vågat göra om det. Insättningen var inte fruktansvärd, för mig var det vedervärdigt. Jag orkade knappt, bara låg där och visste varken ut eller in. Men med läkarens och barnmorskornas peppande slutförde vi hela skiten.

 

Efteråt fick jag saft och låg kvar ett tag. Var helt svart i ansiktet av sminket. Läkaren satt kvar en god stund och pratade med mig. Vi pratade om allt möjligt.

 

Resten av dagen var smärtsam. Jag hade kramper och det kändes inte okej alls. Men det funkade ändå. Jag var hemma hos Carin och hennes ljuvliga familj. Jag fick då frågan om jag ville bli nyfödde Eltons gudmor. Och vilken ÄRA!

 

Sen på kvällen kom Patrick hit, saknat honom så det var så fint. Vi åt lite mat, han hade hyrt tre "tjejfilmer" och köpt godis. Det var helt enkelt en perfekt fredag trots allt.

 

Så nu hoppas vi att spiralen funkar, så slipper jag opereras om ett par månader!

 

 

Jag lovade i ett tidigare inlägg att berätta två saker. Jag kan ta sak nummer ett, vilket som fick mig att falla rätt hårt ner i asfalten.

 

Det var en helt vanlig dag, jag skulle jobba ett kort pass från 8 till 16. På förmiddagen hade jag ett inplanerat samtal med min chef. Jag visste på ett ungefär vad det skulle handla om. Eller jag visste, det handlade om min sjukdom Endometrios och hur jag är på arbetet.

 

Under försommaren fick vi en ny chef. Så jag känner inte den nya så som jag känner den tidigare. Den vi hade innan sa till mig innan min sjukskrivning att jag inte behöver vara stark och positiv hela tiden. Jag tyckte om honom väldigt mycket i den stunden. Den nya chefen visste jag inte så mycket om.

 

Därför blev det mycket ledsamt inom mig. Jag tog på mig en mask och stod ut. Men inom mig grät jag floder. Det var väldigt tungt att höra att det signalerats från kollegor att jag var mycket trött, att jag kanske inte orkade. När sjukskrivning togs upp ville jag bara explodera. Jag kände mig fullständigt värdelös, som den sämsta behandlaren på denna jord. Jag kände mig meningslös och känslorna ville inte vara med alls.

 

När jag senare på eftermiddagen satt på bussen på väg till Göteborg föll tårarna. Jag kunde inte hålla dom inom mig längre.

 

Det tog sedan ett par dagar sen ringde jag upp chefen och berättade om hur jag uppfattat allting. Efter det samtalet kändes allt mycket bättre igen. Jag är inte dålig, inte alls. Jag råkar bara vara trött av allting.

 

Helt klart en baksida av att vara sjuk. Helt klart. Det man älskar och kämpat för håller man kärt, och börjar sjukdomen förstöra det kämpar man tills man stupar. Jag bestämde mig för i den stunden att vara pigg, frisk och på språng när jag är på jobbet. Det enda som skvallrar om att jag är dålig är dosetten som jag tar upp vid bestämda tider.