En vanlig blogg om en vanlig tjej

Med mysigaste lillkatten på bröstet ligger jag i min säng och lyssnar på musik. Senast jag skrev låg jag på Sahlgrenska där jag låg under fem dagar. Smärtorna gick inte att bryta helt men jag behövde komma hem. Under sjukhusvistelsen gjorde jag en MR som inget visade. Det betyder inte att det inte finns aktiv endometrios dock.

 

Mitt "kissande" la av också natten till onsdag och kom tillbaka efter mycket kämpande under fredag eftermiddag. Det var smärtsamt att tappas gång på gång. Första gången lät en usk bli att bedöva så smärtorna steg från en sjua till klar tia, tårar rann och det blev efter det bedövning och jag såg inte röken av den usk något mer. 

 

Trots två vul, mycket mediciner, vilande, MR och hjälp kunde de inte finna något och inte heller hjälpa. Smärtorna är desamma idag. Tar bara targiniq i dubbel dos, enda förändringen.

 

den 29:e ska jag träffa läkaren iaf. Då blir det att begära operation samt remiss till smärtläkaren. 

 

Annars. Hade sett fram emot att börja jobba igen. Men två dagar har bara slutat med att jag legat och gråtit mig till sömns under täcket. Får se hur det blir imorgon. Annars angående miljöterapiutbildningen...

 

Nu är arbetet inskickat och det återstår två träffar, sen har jag gått klart en utbildning till miljöterapeut. Jag är så stolt över mig själv! Speciellt när utbildningen började i maj/juni då jag var sjukskriven. Jag avslutar allt efter en sjukskrivning dessutom. Så att påstå att jag ger upp, kastar in handduken och är dålig.. Det är verkligen att snacka skit. Jag fixade permission från sjukhuset i lördags, åkte jag hem och mös med djuren? Tog jag ett långt bad? Nej jag åkte till jobbet och skrev på arbetet. 

 

Jag har ALLTID satt studier och arbete i första rummet. jobbat över, hjälpt andra, jobbat extrapass.. Jag har städat upp efter andra, hoppat över att ta rast.. Jag har helt enkelt försökt vara en bra kollega. En bra anställd. 

 

Det är först nu som jag lärt mig vad meningen "Ingen kommer att tacka dig" betyder.

 

Puss.

Dag två på avdelning 67. Det har varit en händelserik dag trots att jag bara legat i sängen hela dagen. Ja då bortsett från det jag var i duschen och suttit på toaletten ungefär femton gånger utan kissresultat. 

 

Mina föräldrar och Patrick hälsade på idag. Det var inte jättelänge men det var en stund. Fick favoritchoklad, chips, cola och bananer. Lyckan är gjord då. 

 

Jag har inte fått något morfin under dagen, endast smärtstillande i form av tens och piller. Men dagen har varit hundra resor bättre än igår. 

 

Får nu bli tappad, just för att kissfunktionen stannat av. Det är en smärtsam historia. Dagens bästa är att jag fått igenom en MR (magnetröntgen). Så sjukt bra! 

 

tråkigt nog kan jag inte lägga in bilder, jag som tagit så många bra. Haha. Nu går ögonen i kors efter en stesolid. Magen krånglar men ska försöka sova lite. Imorgon blir jag nog hemskickad skulle jag tro.

 

och angående rubriken. Det var mycket nära att jag fick dropp i armen när det var rumskompisen. Haha, noll koll ;-)

 

vilken dag. Jag har haft konstanta smärtor utan minsta lilla stopp nu i flera dagar. Inatt jobbade jag och låg vaken hela natten. Eller låg och låg. Jag var både i sängen samt med huvudet i toaletten. 

 

Imorses kom min underbara vän Malin och körde mig till Sahlgrenska. Jag fick omgående en säng i akutrum 3 på gynakuten. Malin och Felicia var med mig tills det att Johanna kom och "löste av" så att de kunde åka tillbaka till Borås då Malin skulle jobba. Fina Johanna fick då den stora äran att vara med under undersökningen hos läkaren ;-) detta var väldigt bra för min röst sprack efter undersökningen och jag grät intensivt. 

 

Läkaren beslutade att jag skulle läggas in för smärtlindring. Så det har det varit mycket utav. Jag har fått morfin, oxynorm, targiniq, stesolid och de "vanliga". Trots detta inklusive en sömntablett propavan ligger jag vaken och har ont. Min "rumskompis" här i rum 3 snarkar gott. 

 

Imorgon kommer Madde, mamma och pappa på besök. Det ser jag mycket fram emot! 

 

En medsyster kröp ner i min säng tidigare ikväll. En liten tjej vid namn Malin, också från Borås. Hon ligger inlagd i rum 1. 

 

 

 

Lördagskväll hemma i Ljung. Mamma, pappa, Johannes, Elin, Ossian och jag och Patrick. Patrick hjälpte pappa med att sätta upp spottar i taket och det blev riktigt fint. Sen käkade vi alla middag och några drack lite Vin och blev smårunda under fötterna ;-)

 

jag fick då också min iPad som jag skriver från nu. Fast det var mer Patrick och brorsan som lekte med den :-)

 

smärtorna är överjävliga på kvällstid och lite bättre på morgonen. Fick ta behovsmedicin flera ggr igår. Den 29/11 ska jag till Sahlgrenska för att träffa läkaren, Mathias Pålsson. 

 

Nu ska jag pussa vidare på Patrick som snarkar bredvid mig... 

Mina ögon går verkligen i kors. Jag tog min sömntablett för mer än tre timmar sedan, den slår ut mig fullständigt inom kort. Men kan ändå inte somna för magen gör så fruktansvärt ont i skrivande stund. Jag har tryckt i mig allt jag får, och lite därtill. Men det vill inte ge med sig. Fanhelvetesskit. Ska till Göteborg imorgon så har det inte gett med sig då så går jag raka vägen till Sahlgrenska. Kan de hjälpa mig så kan de, kan de inte så går jag hem till Patrick.

 

Jag skrev i förra inlägget kanske inbillar jag mig att det gör ont? och det är kanske en konstig fråga att ställa. Men när man är kronisk sjuk, med kroniska smärtor så tvivlar man ibland på sig själv och sin kropp.

 

Utan mina medsystrar hade jag varit väldigt ensam. Jag har min familj och mina vänner, men de kan omöjligt förstå denna smärtan jag bär på varje dag. Inte alltid såhär intensiv, oftast är den bara molande och som ett tryck i ländryggen. Men några dagar i veckan stiger smärttopparna och då känns det som om allt "därinne" går sönder. Då hjälper inte ens de starkaste pillren man har hemma. När jag låg inne hjälpte inte ens morfinsprutorna helt och hållet. Det gör mig så jäkla ledsen, att detta skov varat så länge att jag inte ens minns när allt började. 

 

För när började det?
Jag opererades i mars och innan operationen hade jag också ont hela tiden men inte på detta viset. Under operationen tog dom bort de härdar de kunde finna (hur mkt man nu kollar runt i en mage på 28 minuter). Jag sattes på enantonbehandling direkt efter operationen och har varit i klimakteriet sedan i våras. Nu har jag spiral.

 

I december ska jag träffa min läkare igen. Det ska då utvärderas hur de tre månaderna har gått och om vi ska satsa på en ny operation. Det är där min rädsla kommer in.

 

Om jag nu inte haft någon mens efter operationen i mars, hur ska det då ha kunnat skapats endometrioshärdar? Vad är det som gör så ont? Det handlar inte om ifall läkaren opererar, det handlar om när läkaren opererar. Vad händer om han inte ser något? allt ser kanske jättebra ut. Vad gör man då?

 

 

 

För några dagar sedan fantiserade jag lite om att låta bli medicinerna för en dag eller två, se om det gjorde någon skillnad smärtmässigt. Kanske inbillar jag mig att det gör ont? Varför jag hade den frågan i huvudet kommer jag med bättre förklaring om i nytt inlägg.

 

Idag när jag och lillebror Daniel hemma hos morfar på besök. Han har kommit hem till gården nu efter några månaders vistelse på sjukhus och korttidsboende. Detta efter en omfattande knäoperation och komplikationer. Han är dessutom väldigt tyngd av sorg efter mormors bortgång i juni. Jag köpte med mig mat och fika, vi hade en trevlig stund tillsammans. Jag köpte också fågelfrön och sådana där "fågelmatbollar" och placerade ut allt i fågelhusen och i träden. Morfar sitter vid köksbordet stor del av dagen, då kan han se på lite fåglar.

 

När jag kommit en bit hemifrån vid lunchtid slog det mig att jag inte tagit med mig min dosett. Tänkte då "äsch, jag har ju tagit vid 7och det kommer nog inte bli så illa" (att jag då igår var väldigt nära att åka in till Sahlgrenska hade försvunnit bort totalt). När klockan närmade sig 15 började jag känna av ryggen, vid 17 gick det bara nedför. När jag kom hem till pappa runt 18 var det soffan som gällde. Klockan hann bli 22, nästan 22.30, innan jag kom hem till lägenheten. Jag visste att två alvedon 665 mg, en arthrotec och en targiniq skulle hjälpa föga (det är det jag tar varje kväll plus propavan som är en sömntablett) tog jag också en oxynorm 10 mg. Det gör mig jäkla ledsen att säga att det inte tagit bort någon smärta.. alls. Men det var påfyllnad av dosett som gällde idag så gjorde det ikväll också.

 

Hyra: 5041.- (värme och kabeltv ingår)
Bilplats: 110.-

Idag är det Lasses fantastiska låt En stannfågel ger sig av. Den är gudomligt vacker och jag blir så varm inombords. Kanske ger Lasse ut de låtar han spelade hösten 2011 inom kort, eller så får man vänta en tid. Hans Hosianna slår i ärlighetens namn allt han tidigare gjort.

 

Det har hänt en hel del den senaste tiden. För en vecka sedan var jag en fullt arbetande Jossan men nu är jag återigen sjukskriven. Först är jag hemma på 100% till den 9 november för att sedan arbeta 50% till den 22 november. Så det handlar om en liten sjukskrivning, men välbehövlig.

 

Allt började för snart två veckor sedan. Jag var och tränade på gymmet efter en längre paus, en paus som bottnade i ökade smärtor. Efter gymmet mådde jag ändå bra. Var på stan med Malin efteråt och på kvällen hemma hos Madde. Det var först dagen efter som jag kände hur smärtorna ökade på och inte stannade upp trots behovsmedicinen och den grundmedicin jag tar. Så hade jag det i en vecka och när smärtor inte ger med sig drabbas slutligen sömnen och när sömnen varit obefintlig under tre nätter blev det punkt.

 

Mina underbara medsystrar fick mig att inse att det bara fanns en sak att göra och det var att åka till Sahlgrenska. Madde sa åt mig att packa väskan och jag ställde fram extra mycket kattmat och ordnade en kattlåda till. Sen åkte jag iväg. Detta var vid lunch på måndagen och på onsdagskvällen kom jag hem igen.

 

Besöket på Sahlgrenska var mitt första, eller andra om man räknar med den gången då jag träffade min nye läkare jag fått där. Madde var med mig hela tiden och var verkligen en ängel. Jag var inte inne på gynakuten speciellt länge. Det var ett samtal med en sjuksköterska, lämnade blod- och urinprov och fick sedan träffa en läkare som gjorde en undersökning. Hans bedömning var att jag skulle läggas in för smärtlindring och förhoppningsvis få mig att kunna sova om natten. Därefter blev jag visad till avdelning 67 där jag fick ett eget rum med tv. Fantastiskt skönt!

 

Det dröjde inte länge innan en underbar sköterska kom med den första morfinsprutan. Jag berättade vilka mediciner jag dagligen åt och dessa kom också in löpande vid bestämda tider. Smärtorna gick inte över och jag fick ytterligare fyra sprutor inom 12 timmar. Detta kombinerat med värmekuddar gick mig ändå avslappnad. Jag sov dock inget under natten, trots Imovan.

 

Tanken var först att jag skulle åka hem under tisdagen. Läkaren var inne en korti på ronden och stämde av, när hon återkom under eftermiddagen var det ingen större diskussion om hemgång. Hon frågade om jag mådde bra, jag svarade nej och fick därför stanna kvar. Morfinet var då sedan natten borttaget och fick istället de mediciner jag skulle få hemma. Targiniq 10 mg morgon och kväll kombinerat med alvedon 665 och arthrotec samt oxynorm 10 mg. Detta tog inte bort smärtorna men någonstans måste man förstå att total smärtfrihet inte är något jag kommer att uppnå om jag har otur.

 

Onsdagen kom och på morgonen fick jag till mig att jag skulle lämna sjukhuset och bli utskriven. Jag hade inte lyckats sova så mycket och var i ärlighetens namn lite rädd. Det var fruktansvärt skönt att bli ompysslad när kroppen inte längre orkade. Det var skönt att vara där, i tryggheten. Jag tyckte mycket om avdelningen och sköterskorna. Underbara Madde kom som en ängel flygandes och tog ett samtal med läkaren som ansvarade. När läkaren sedan kom till mig kände jag mig trygg igen och var inte rädd inför att komma hem. Tillsammans med läkaren fick jag gå igenom medicineringen, som i och för sig inte ändrades nämnvärt men som ändå blev bättre. Jag fick även pulver, inolaxol, för magen att ta till frukosten varje morgon med tanke på att tarmen fuckat ur.

 

Efter att jag skrivits ut följde jag med Madde hem. Hon bjöd på mat och sedan mös vi i soffan. Jag lyckades på något vänster att somna dessutom. Pang boom började jag att snarka.

 

Jag hade ju en underbar vän som låg inne samtidigt som mig. Lilla Johanna som krigat så starkt och tappert på sjukhuset. Johanna som även parade ihop mig och Patrick i somras, Vi hälsade på varandra emellanåt och kröp ner i varandras sängar. Det var ledsamt då en sköterska sa åt Johanna att gå då hon var hos mig, hon ansåg inte att det var passande alls. Johanna var mitt stora stöd på sjukhuset så det kändes inte alls bra.

 

Efter att Patrick jobbat var han hos mig. Han låg då nära mig och höll om mig. Det var så hemskt mysigt och det värmde mitt hjärta så. Vilken underbar pojkvän man har som kom och mös i flera timmar.

 

Och angående rubriken.. när jag vaknade på tisdagsmorgonen såg jag en stor hummer sitta bredvid mig i en fåtölj. Jag tackar jag.