Minnen.

publicerat i Allmänt;

När man ser tillbaka på det som varit och ser på foton från den tiden kan man lätt känna vad man kände då. Även om det är oerhört avlägset idag så minns man glädjen, sorgen.. det går inte att ta bort. Jag undrar om det är något som andra ser också..?



Umeå, 2009. Första dagen man kunde gå till jobbet utan jacka. Det var helg och helgen var likamed jobb, aldrig var man ledig. Men vad kände jag den dagen? Jag minns, i minsta lilla detalj.

Flytt avklarad - check

publicerat i Allmänt;

Sitter i morgonrocken med håret ståendes rakt upp. Tröttheten äter upp mig inifrån, långsamt. Men vaken är jag, frukost rullar runt i magen och jag är redo att möta en ny dag med nya möjligheter.

Jag ska ut och springa idag, i skogarna runt om Ljung. Det var några år sedan jag var här och rörde på mig, men det ska nog gå bra. Hur mycket kan elljusspåret ha ändrat sen 2006 när de sett likadana ut sen jag gick på förskolan? precis min tanke.

I fredags kom pappa till Bergdalen och tillsammans fyllde vi bilen med kläder, kattprylar och mina rovdjur. Vi åkte sedan till Ljung för att installera oss. Ja främst katterna, jag känner ändå till huset i minsta illa detalj. Det har gått förvånandsvärt bra för katterna, pappas två utekatter har inte haft ihjäl mina små stadskatter. Mina fina i kanten och bortskämda kräk har inte heller bögat ur sig fullständigt. Det råder en rätt harmonisk stämning, bortsett från en del fräsande och morrande.

Igår flyttade vi ut alla möbler med hjälp av bror Johannes och vännerna Erik och Markus. Med "vi" räknar jag in mig själv, pappa och mamma (här får jag ångest, heter det "pappa och mamma" eller "mamma och pappa". Tar man något parti?). Nåväl, senare på eftermiddagen städade jag och mamma ur lägenheten fullständigt så det behövs inte göras idag som första planen var. Underbart :)

Så, nu är man här dådå. Mamma sov här inatt så ordningen kändes som normal. En mamma och en pappa under samma tak, precis som det ska vara. Tanken slog mig att säga "hörrni, ni har levt 30 år tillsammans och haft mycket tillsammans. Kan ni inte bara fortsätta leva resten av era liv tillsammans för att inte riskera att bli ensamma i resten av era liv?". Jag är rädd att det blir så nämligen. En ensam mamma och en ensam pappa. Det är inte normalt.

Att en annan är 27 år och ensam, med en vetskap om att jag kanske fortsätter att vara ensam, den slår mig ytterst sällan. Det är mitt eget liv och jag kan styra över mig själv. Andras liv kan jag inte trolla perfekta, det går inte.

Men nu bor jag i Ljung och det känns mycket bra.

Buuuuu.

publicerat i Allmänt;

Det spökar på mitt jobb. Ja du läste rätt, det spökar på mitt jobb.

Det är ju så att jag då sover på jobbet någon gång i veckan. Under 1,5 år har detta inte varit något problem, jag har jobbat natt på tidigare arbetsplatser, jag är således relativt bekväm vid att sova på arbetet. Ja, nu till grejen. Spökeriet.

För några veckor sedan vaknade jag av att lampan till hallen var tänd. Lägenheten man sover i är ett rum med en dörr som är blockerad av sängen, ovan denna dörr finns en glipa där lampljuset strålade in. Jag reagerade över detta men tänkte inte så mycket på det. När jag vaknade och skulle göra mig iordning var lampan ännu tänd och då undrade jag lite om varför den var tänd. Hade nattassistenten varit uppe och tänt? osannolikt. Varför skulle h*n det?

Så jobbade jag natten mellan måndag och tisdag. Jag släckte som vanligt ner i lägenheten, bortsett från fönsterlampan i allrummet, och la mig. Vid tretiden på natten vaknade jag av en DUNS och när jag slog upp ögonen såg jag att lampan lös in.

När jag kom ner vid sjutiden på morgonen till köket frågade jag nattassistenten ifall h*n varit uppe på natten. Såklart kom det ett nej. Så idag berättade jag om mina upplevelser för en kollega och svaret blev "äntligen någon mer som märkt det!".

Är det nu man ska vara rädd?

 
Spöket?

Onsdag 11-05-25.

publicerat i Allmänt;


Trotsar regn och grått med ett rosa paraply, blommig kjol och tygskor som läcker in vatten.
Trotsar även en eventuellt bruten och felläkt tå genom att gå i skor som trycker på - hårt.



En ny sjal. Glänser så fint i det grå och passar fint till en enkel, svart skinnjacka.



Inte någon smickrande bild. Men jag behöver finslipa min lugg samt färga om håret.
Svart bleks så fort.

Gäsp.

publicerat i Allmänt;
Det är intressant det här med sjukdomar och sjukdomstillstånd. Jag har sen strax innan påsk haft konstant magvärk som enbart ökat i smärtgrad och har de senaste dagarna även mått illa och kräkts om natten. Idag uppsökte jag läkare som tog en massa prover efter att ha klämt på min mage och konstanterat att det är min tjocktarm som gör ont (men det känns som mensvärk gånger tusen, men det var tydligen inget märkvärdigt). Jag fick helt enkelt ta prover som ska utesluta tumörceller, eller vad det är. Bukspottkörteln, lever, mjälte, tjocktarm. Begrep inte så mycket. Men proverna togs och jag skickades hem.

Så jävla (ursäkta språkbruket) ont i magen har jag. Kan inte sitta upp och inte heller ligga ner. Känns "bäst" då jag står upp men inte då jag utför sysslor som innefattar lyft och vändningar. Sen illamåendet.. fy f.n.. kan tala om att det inte är trevligt att somna med spy i halsen för att vakna timmar senare och känna spyt i munnen. Hann nätt och jämt in på toaletten.

Även om jag VET att jag inte lider av någon allvarlig åkomma, som exempelvis cancer, undrar man ju vad det är som är fel. För något är det uppenbarligen. Jag blev rådd av läkaren att gå till akuten. Eftersom jag inte räknar med att vara smärtfri hux-flux imorgon så går jag till akuten imorgon. Skitsamma om jag får sitta i ensamhet och uggla i timmar.. jag MÅSTE få svar på vad det är som felar för något är det uppenbarligen.

Men inte cancer, även om man inte får skratta åt sådana sjukdomar skrattar jag lite åt att läkaren ens ska ta sådana prover. Sannolikheten är minimal.

Nu ska jag ta en dusch och sen krypa ner under en filt. Trycka i mig alvedon och naproxen jag fått utskrivet.

Ett vuxet barn.

publicerat i Allmänt;
I början av januari ringde min mobil. Det var söndag och jag hade kvällen innan haft mina tjejkompisar över på tjejkväll. Det var pappa som ringde och han sa bara att mamma skulle ringa upp mig. Sen la han på. Tusen tankar hann flyga runt i mitt huvud den korta stund som gick mellan. Var mormor eller morfar döda? hade det hänt bror i Afghanistan något? var hon döende? Tusen tankar och ingen av dem var goda. Telefonen ringde, jag svarade och mamma sa bara "jag lämnar pappa nu". Mina tårar kom, hon bad mig att inte gråta, jag grät ännu mer. Hon skulle åka sa hon. Jag kastade något i väggen. Lena som låg i min säng satte sig upp, frågade vad som hänt. Mamma la på. Tystnad.

Tårar.

Chock.

Mamma hade lämnat pappa, efter 30 år tillsammans. Från ingenstans stack hon.

Handlade så som man bör. Ringde pappa, lovade att komma förbi. Messade brorsan. Hörde av mig till hans flickvän. Ringde chefen och sjukanmälde mig. Grät, packade väskan och åkte. Köpte semlor och coca-cola längsmed vägen. Kom hem till huset, höll om min förkrossade pappa, grät i min brors famn.

Det var tyst. Mamma hörde inte av sig på över en vecka. Träffade henne inte på några veckor. Det är först nu som min mamma börjat kontakta mig igen. Idag frågade jag henne om hon tänkt något, över situationen för det har ändå gått flera månader. Ja sa hon, hon vill inte tillbaka. Varken till huset eller till pappa.

Ett vuxet barn som inte är speciellt vuxen och stor när ens förälder säger så. Att den andre inte längre passar. Att mamma väljer bort den bäste pappan i världen. För mig hör mamma och pappa ihop. För mig är det en självklarhet. För min mamma är det inte det, för henne handlar det om att känslorna dött.

Ingen mer familj alltså.

Nöjd med livet såsom det faktiskt är.

publicerat i Allmänt;

Jag minns då jag satt på en föreläsning vid Umeå universitet och stirrade tomt framför mig. Jag var otroligt trött och i det närmsta likgiltig kring det mesta som hände omkring mig. Föreläsaren var tråkig och jag hade under flera terminer lyssnat på hans snack om idrott och urval. Vansinnigt ointressant. Under pausen började ett par tjejer snacka om framtiden.

Tjej 1: Jag ska ha barn och hus innan jag är 25
Tjej 2: Det vill jag med ha.

Jag började då fundera över min egen situation, jag var då nyss fyllda 25 år.

Tjej 1: Och ha en utbildning och jobb, allra helst.
Tjej 2: Det är en fördel.

Någon vände sig mot tjejerna och frågade hur de hade tänkt få in allt detta då de var runt 21 år. De log då sina unga, naiva leenden och sa det finaste en människa kan säga..

- det ordnar sig.

Det ordnar sig. Det är en bra filosofi. Jag var då nybliven singel efter ett längre förhållande och kände väl att jag var rätt misslyckad. Men orden "det ordnar sig". Det var ju klockrent. För även om det nu inte gick att genomföra för de där tjejerna var deras inställning just av det rätta virket.

Idag är jag fullständigt nöjd med livet. Jag må vara några år äldre, fortfarande singel och inte ens ha ett litet yngel på kroken. Men jag har en utbildning, ett jobb, vänner, familj och mycket glädje i livet. Det är mer än vad många andra har.

Välkommen hit.

publicerat i Allmänt;

Jag är född för det där med skrivandet. Jag påstår inte att jag är bra, jag är rätt medelmåttig. Däremot är skrivandet något jag omger mig mer dygnet runt och som stundtals upptar hela min verklighet och genomsyrar mitt liv. Fullständigt.

Jag får abstinens om jag inte sköter korten rätt. Det vill säga, jag får abstinens om jag inte får möjlighet att skriva.

Denna gång ska vi inte spåra ur, jag och mina fingrar.

På återseende,
Kärlek/
Josefin.